Bikepacking – friheten börjar där vägen smalnar

Text: Hannes Eriksson Ahlström
Foto: Bob Ekman

Bikepacking-gänget ser oväntat pigga ut för att ha spenderat natten i tält och dagen på cykelsadeln. De har parkerat intill mataffären för att köpa lunch och fylla på vattenflaskorna i en kran vid pantmaskinerna. Mer än hälften av resans tolv mil är avklarade – nu gäller det att ladda upp för den sista biten.

Vädret är som det brukar vara en helg i september. Sol och sommarvärme på lördagen, blytunga och gråa moln på söndagen.

– Igår kunde vi till och med bada på kvällen, berättar Åsa Magnusson medan hon kollar väderappen i mobilen. Med lite tur verkar vi åtminstone slippa regn fram till lunch.

Tillsammans med sin man Jonas Magnusson har hon rest jorden runt på jakt efter de allra bästa trakterna för bikepacking. Från Japans södra öar till Nordkalottens vildmark. Men så pass långt behöver man inte resa för att kunna uppleva makalös natur – egentligen räcker det med att sätta sig på ett pendeltåg ut från Stockholm. Helgens tur börjar och slutar i Gnesta, bara några mil bort från Stockholm city.

Vad är bikepacking?

För den som inte hört talas om bikepacking ger åtminstone namnet en ledtråd till vad det handlar om. Enkelt förklarat kan det liknas vid en vandring, men att kängorna utbytta med en cykel.

– För mig är det främst cykelglädjen som har lockat mig till det här. Det är en paradox: Man rör sig snabbt och långsamt på en och samma gång. Man hinner se mycket, men man är fortfarande “mitt i det” – det är inte som att sitta i en bil och kolla ut. Man upplever sällan en plats så bra som man gör på en cykel, säger Jonas Magnusson som jobbar på Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Nacka-Saltsjöbaden och leder helgens bikepacking-tur.

George Adams står utanför affären och väntar på de övriga deltagarna. På cykeln har han noggrant surrat den nyinköpta chipspåsen ovanför resten av packningen. En mindre väska sitter både framför styret och på ramen. Sovsäcken har han kunnat spänna fast på pakethållaren.

– Jag var lite nervös att jag inte skulle få med allting, men det har gått bra hittills, säger han.

Flera av deltagarna känner inte varandra sedan tidigare. Men intresset för äventyr och friluftsliv gör att de redan från början har någonting gemensamt.

– Jag hade nog inte tagit mig ut den här tiden på året och bara tältat ensam. Det här evenemanget gör att man kommer ut, säger George.

Bildtext: Strax byts stad mot skog när bikepacking-turen rullar vidare.

”Har alla fyllt på sina vattenflaskor och gått på toa?” Gruppen svarar ja på Jonas fråga. Nu kan turen fortsätta. Stad byts ut mot åkrar och skogar i nyanser av gult och orange. Tempot är tillräckligt lugnt för att kunna prata samtidigt som vi cyklar. Timmarna på sadeln ger gott om tid för att lära känna varandra – och njuta av naturen på samma gång. Under resan har de även hunnit stanna till och plocka kantareller och lingon.

– När man bikepackar är man autonom. Man kan ta sig en längre sträcka, samtidigt som man cyklar tillräckligt långsamt för att kunna se och känna naturen – det är ju bara att stanna när man vill det, säger Åsa Magnusson.

Rätt utrustning för bikepacking

Likt en vandring är packningen A och O. Allt det nödvändiga för att klara en natt i naturen ska med, och inte minst kläder för att både klara av kallare temperaturer och regnskurar under resans gång. Jonas Magnusson berättar att man bör skippa ryggsäcken, och i stället försöka fästa all packning på cykeln.

– Det är inte roligt att cykla med en stor ryggsäck, det blir varmt och svettigt efter ett tag, säger han.

Det är lätt att tro att bikepacking kräver mycket utrustning, men Jonas menar att tröskeln egentligen inte behöver vara särskilt hög. Mycket av de man använder för andra friluftsaktiviteter fungerar även här. Som ett mindre tält, funktionskläder och en lätt sovsäck. För hälften av deltagarna är det här faktiskt första gången de gör det här.

Vilken cykel passar för bikepacking?

Vanligast är att använda en gravelcykel. De har tjockare däck, men saknar stötdämpning som på en mountainbike. Många timmar på sadeln gör att man både måste sitta bekvämt, och kunna ta sig fram i svårare terräng.

– Det behöver inte vara någon lyxig cykel, men den ska tålas att packas och vara ute i skogen med. Har man en mountainbike hemma – vilket jag tror att många inom Friluftsfrämjandet har – duger den bra, säger Jonas.

Vi viker av från grusvägen och in på en skogsstig. Sedan upp på vägen några kilometer på väg mot nya landskap. Vi passerar rödmålade trähus med vita knutar som hade kunnat platsa i en valfri landskapsmålning av Anders Zorn. Kossor följer oss nyfiket med blicken när vi cyklar mellan åkrarna.

– Vilket fantastiskt landskap. Det är både brukad mark och brukad skog, samtidigt som naturen ofta också känns helt orörd. Det är också lite mer kuperat än vad man kan tro, säger Åsa Magnusson mellan andetagen när vi kämpar upp för ännu en backe.

Bildtext: Det är främst naturupplevelsen som lockar.

I de här trakterna samsas natur och människa sida vid sida. Intill vägarna ligger nedhuggna träd redo för att hämtas upp och köras mot timmerfabrikerna. En kronhjort med sin kalv syns springa vid skogsbrynet. Flera av deltagarna säger att det är just naturupplevelsen som har lockat dem till det här. Elias Holm från Nyköping letade efter någonting att hitta på över helgen i Stockholm tillsammans med sin kusin, när han snubblade över Friluftsfrämjandets bikepacking-tur.

– Vi beslutade att hänga på. Vi tänkte att det blir ett tillfälle att kunna vara ute i naturen tillsammans, träffa nya människor och röra på sig, säger han.

De har hittills cyklat 80 kilometer och har drygt fyra mil kvar. Distansen börjar kännas i benen, men stämningen är fortsatt på topp. Elias och resten av gruppen håller ihop och ser till att ingen hamnar för långt bakom.

– Det har varit blandade miljöer som vi har cyklat i. Både grusvägar och skogsstigar, men också i hagmarker, säger han.

Vad föredrar du?

– Om det bara är grusvägar blir man uttråkad efter ett tag, men om det bara är stökiga skogsstigar går det så långsamt. Så det är just variationen som jag tycker om.

Hitta de okända vägarna

Jonas Magnusson leder gruppen och gestikulerar med handen när vi ska stanna eller svänga. Han har hittat den här rutten via tips från andra cyklister. I stället för de uppenbara grusvägarna som snirklar sig genom landskapet ska man också se till att hitta de andra, mer okända vägarna, förklarar han.

– Charmen är just att hitta de här ställena. Det är ju det som är möjligt när man tar sig fram på cykel, säger han när vi svängt in på en nästintill igenvuxen skogsväg.

Bildtext: Elias Holm och George Adams trampar fram sida vid sida.

Klockan närmar sig lunch och vi har betat av drygt halva sträckan för dagen. Ett lätt duggregn har lagt sig som en dis över landskapet och vi ställer oss under kronan av en ek för att lägga upp planen. Om det blir ett riktigt skyfall är det bra att tajma det med matpausen, då kan vi ta skydd och slippa bli blöta när vi cyklar.

– Jag tänker att vi cyklar max en halvtimme till. Sen stannar vi och äter lunch, föreslår Jonas.

Långärmade tröjor byts ut mot regnjackor. Några äter nötter, andra dricker vatten under den välförtjänta, men korta pausen. Trots att vi knappast rör oss i någon vildmark, är känslan oftast densamma. Ingen andra ljud än lövens brus i vinden och cykeldäcken som rullar på gruset. I samtalen är det gång på gång samma ämne som tas upp: Är det inte lite otroligt att man kan uppleva sådan här natur så pass nära vår huvudstad?

– Man tar pendeltåget i en timme. Sedan är man ute i otrolig natur, jag tycker det är helt fantastiskt, säger George Adams.

Vi lyckas undvika regnet, och sätter oss i en torr skogsdunge intill stigen. Deltagarnas lunchmat vittnar om aptiten efter en lång cykeltur: tjocka lager ost och skinka läggs på mackor, med en generös portion potatissallad på toppen. George packar upp chipsen från cykeln och låter påsen gå laget runt. Det är söndag och imorgon väntar en ny arbetsvecka. Om fyra timmar är de tillbaka i Gnesta, och kan återigen hoppa på tåget mot Stockholm – då med vetskapen om att ett riktigt naturäventyr aldrig är särskilt långt bort.