Vandra i Sälen – enkel tur till stora fjällkänslor

Av: Jonatan Martinsson
Foto: Linda Romppala

Det är nästan svårt att föreställa sig att området snart kommer att sjuda av liv. Vintertid är Sälen Sveriges mest besökta skidort med en säsong som sträcker sig från december till april. Nu står vi på en öde parkering vid Högfjällshotellet och packar ner det sista i våra ryggsäckar. Tillsammans med min vän Linda har jag åkt upp för att krama ur det sista årets vandringssäsong. Första snön har redan fallit över Sälenfjällen men nu är det barmark och nio plusgrader.

Vandring i Sälen med låg tröskel

Dagens mål är Östfjällsturen, en nio kilometer lång rundslinga som både börjar och slutar här på parkeringen. När väskorna är färdigpackade hivar vi upp dem på ryggen och börjar gå. Snart har vi lämnat de slumrande skidliftarna bakom oss och tar steget in i Norra Transtrandsfjällens naturreservat – ett vidsträckt område som trots närheten till skidorterna erbjuder ostörd fjällnatur. Första kilometerna är det dock på en asfalterad väg vi går. Även om det känns lite ovant möjliggör den en fjällupplevelse där både barnvagn och rullstol kan följa med. Vi slår följe en bit med Robert och Karin Regnäll, som är ute på sin premiärtur.

– Vi har varit här åkt skidor tidigare men det är första gången vi är här för att vandra, säger Robert samtidigt som hundarna Elsa och Tyra drar i kopplet.

Inspirationen fick de av sin son, som gärna ger sig ut på tur.

– Han tyckte vi skulle låna tält och ta med frysmat. Men nej nej, vi tar mackor, skrattar Karin och berättar att de hyrt en stuga för att göra helgen så enkel som möjligt. Humöret är på topp efter bara några hundra meter.

– Det är alltid roligt att testa något nytt, och här är ju fantastiskt fint, säger hon och låter blicken svepa över Östfjället som sprakar i rött och orange.

Upp på Östfjället

Efter knappt en kilometer når vi Sälens botaniska trädgård där 1800 olika växter är planterade på fjällets sydsluttning. Såhär sent på året har det mesta vissnat ner men fortfarande är det några växter som blommar. Ett pipande från en buske får oss att vända uppmärksamheten ditåt. Strax syns två talltitor som flaxar runt i jakt på något att äta.

Snart fortsätter vi vår stigning på Östfjället. Fjällbjörkarna har redan släppt sina blad men de knotiga tallarna och tufsiga granarna lyser i grönt när solen tittar fram. Vid Köarskärsfjällets vindskydd tar den asfalterade vägen slut och övergår i en grusad led. När vi väl kommer upp på toppen på nästan 900 meters höjd öppnar en magnifik utsikt upp sig. Norrut syns Fulufjället och det karakteristiska vulkanliknande fjället Städjan vid horisonten. På närmre håll breder Älvdalens dalgång ut sig med blanka sjöar och mörkgrön skog. 

Vi möter Tommy och Sonia Blomqvist som är ute och vandrar med sina vuxna barn och deras respektive. Några i sällskapet har gått i förväg men döttrarna Pernilla Gottberg och Cecilia Kadin har sällskap med sina föräldrar.

– Våra barn fick med oss på den här vandringen men jag trodde nog att den skulle vara kortare, säger Tommy Blomqvist med ett leende.

– De var lite tveksamma om de skulle med men hittills har det ju gått jättebra, säger Pernilla Gottberg.

Familjen har en stuga i området och har tillbringat mycket tid året om i Sälenfjällen. 

– Det bästa här är att det finns leder i olika svårighetsgrad. Man kan gå som man vill och ändå vara tillsammans, säger Pernilla Gottberg innan hon stannar upp för att beundra en lappsparvshona som skuttar över stigen bara några meter framför oss.

Vandring för hela familjen

Väl framme vid stugan möter vi uppresten av gänget som förbereder lunchen vid en sprakande eld. Frida Jakobsson ger en high-five till svärföräldrarna innan de hugger in på kebaben som steks på en medtagen stekhäll.

Själva slår vi oss ner på en bänk i skydd från västanvinden och tar fram mackor och ett litet gaskök där vi värmer en färdig tomatsoppa. Soppan värmer skönt och det blir en ganska lång paus där vi kan njuta av omgivningarna kring stugan. Om det hade varit sommar hade den lilla tjärnen inbjudit till bad, nu nöjer vi oss med att skölja ur kåsorna i vattnet innan vi fortsätter västerut.

Här vid stugan övergår den grusade stigen till en bred spång som för oss över fjällbäckar och blötare myrpartier. I en glänta stannar jag upp och vänder ansiktet mot solen som börjat värma på allvar. Det enda som hörs är ett svagt brus från vinden som drar över fjällsidan och en porlande fjällbäck som rinner förbi en bit bort. 

Lite längre fram på spången kommer Ann-Katrin och Håkan Jonasson gående. De är vana besökare i Sälenfjällen. 

– Vi försöker åka så ofta vi kan och alla årstider. Det är väldigt snälla fjäll. För mig som har rötter uppe i Lappland är det så tillgängligt här, säger Ann-Katrin och berättar att de är erfarna fjällvandrare men numera nöjer sig med kortare turer.

– Med ålderns rätt blir det inte så långa vandringar. Att bära 25-30 kilo har jag gjort tillräckligt. Det här är ganska lagom. 

Oftast brukar de börja sina turer på Hemfjällstangen, beläget någon mil söder om Lindvallen och där tipsar de om en fin tur som följer Hemfjällets kam. Men de konstaterar också att det finns många lämpliga dagsturer i området.

– En bra grej är att det finns många korta rundslingor här. Längre norrut får man ofta gå fram och tillbaka, säger Håkan Jonasson.  

Boende med anor

Efter ytterligare någon kilometers vandring till är vi framme vid ett vägskäl. Skyltarna som pekar åt olika håll får nyfikenhet att vakna men vi fortsätter följa Östfjällsrundan och viker av söderut. Vid en liten tjärn slår vi oss ner i riset för en kaffepaus i sällskap av en korp som kraxande glider över oss.

Framåt seneftermiddagen är vi tillbaka vid parkeringen och snart på Olarsgården där vi bor över helgen. Efter en dag på fjället är det en härlig kontrast att komma in i den ombonade restaurangen och bli serverad kantarellmacka och röding. Olarsgården har anor sedan 1946, när skidturismen på allvar började ta fart i området och är ett av få boenden i Sälen som är öppna året om.

– Sälen är väldigt poppis på vintern men betydligt lugnare resten av året. Vi hoppas ju att flera ska upptäcka andra årstider också. Den här tiden är det superfint. Alla vackra färger, friskt i luften och så slipper man myggen, säger Ida Johansson som är hotellchef.

Hon är ursprungligen från Skåne men har varit bosatt i Sälen i tre år och trivs i det mjuka fjälllandskapet.   

– Jag som skåning tycker det här är ganska lagom. Det är en väldigt vänlig natur. Ska man ut på egen hand kan det inte hända så mycket men du kommer ändå ut på vidderna. Tröskeln att ta sig ut är väldigt låg.

Turen går mot Storfjällsgraven

Dagen därpå skiner solen från en blå himmel. Vi brer några extra mackor vid hotellets frukost och ger oss i väg. Styrkta av gårdagen börjar vi vandringen mot Storfjällsgraven. Nattens frost ligger kvar på spången vilket gör färden upp genom den högvuxna granskogen lite äventyrlig.

Ju högre upp vi kommer desto glesare blir det mellan träden och nordanvinden ger oss lite extra skjuts. När vi nått krönet i dalgången mellan fjällen blir vi omsprungna av Lena Backlund och Marie Stenmalm. De arbetar i turistnäringen i Sälen och passar på att ta en av säsongens sista vandringar.

– Det är nog sista termosturen. Vi brukar ta oss ut och ha med lunch i termos. Idag blir det ett stopp vid Hemfjällstugan, säger Lena Backlund.

De konstaterar båda två att Sälen är ett bra område för den som inte har så mycket vandringserfarenhet

– Du kan bo bekvämt i stuga och ta dagsturer. Och spängerna gör att det är lättvandrat. Det går nästan inte att gå fel, säger Marie Stenmalm innan de försvinner upp över Mellanfjället.

Över kalfjället

Sälfjällsturen som vi tar idag går att göra i flera olika varianter. Den kortaste genar över Mellanfjället men vi väljer att runda det stället. Efter fyra kilometers vandring är vi framme vid Storfjällsgraven. Under vintern och sommaren är stugan öppen med servering men nu på hösten är det tillbommat och stilla.

Två andra vandrare har satt sig på läsidan och njuter i solen. Vi slår oss ner på en bänk och vänder ansiktet uppåt. Tjärdoften stiger från den solvarma väggen bakom oss. Snart är det dags att gå vidare. Nu tar några kilometer vid som är lite kämpigare. Leden följer ett vattendrag och det blir stenigare och mer svårgånget.

Efter några kilometer i skogen kommer vi upp på kalfjället och får vyer igen. På andra sidan dalen skär spången genom landskapet som en lysande bäck. Vi tar en avstickare till Mellanfjällstugan som ligger skyddad inne i skogen. De bastanta granarna runt omkring gör att det är lugnt och stilla och vi kan njuta av våra bredda mackor på trappan till den grånande raststugan.

Stensjön lockar sommartid

Från Mellanfjällstugan är det bara ett par kilometer till Hemfjällstugan. Även den har öppet vintertid men nu ligger den öde så vi fortsätter förbi och vidare upp på Hemfjället. Någon kilometer senare är vi uppe på toppen med milsvid utsikt åt båda håll. Österut öppnar Dalarnas böljande skogslandskap upp sig. Västerut syns blänkande skogstjärnar och platta mjuka fjäll.

Vi följer kammen några kilometer innan vi når Stensjön. En liten fjälltjärn med hundratals små stentorn ute i vattnet. Stensjön är ett populärt besöksmål under sommaren som lätt går att nå med barn, särskilt om man tar liften till Lindvallens topp. Så här års står liftarna stilla så vi följer leden nerför berget innan vi landar på Olarsgården igen.  

Spännande möten vid Myrflodammen

Den sista vandringen vi hinner med under helgen är vid Myrflodammen, en annan utgångspunkt för vandring i Norra Transtrandsfjällens naturreservat. En knölig grusväg tar oss fram till en grupp röda stugor där parkeringen finns. På andra sidan husen breder en gulnad myr ut sig med stråk av öppet vatten. Mossan i myren sprakar i rött och det är helt stilla nere i dalgången.

Leden går ganska platt utmed myren i fjällnära skog. Det är glest mellan träden, mest tallar men också en del granar som är draperade i hänglav. Efter några kilometer längs vattnet glider en fågel in och landar i en klen tall framför oss. Snart kommer en till. De roströda partierna i fjäderdräkten avslöjar att det är lavskrikor, en art som är känd för sin nyfikenhet. Det dröjer inte länge förrän vi fått fram lite bröd och fåglarna kommer direkt fram för att äta. Det är en fantastisk upplevelse att få beundra lavskrikorna på nära håll, två av fjällskogens färgstarka invånare.

Efter en stund fortsätter vi en bit till innan vi stannar till för en fika intill vattnet. Luften fylls av doften från tallskog och myr. Även om vi inte gått mer än ett par kilometer känner jag mig uppfylld av fjällmiljöerna. Helgens vandringar blir en påminnelse att antalet kilometer och höjdmeter faktiskt inte spelar någon större roll. Fjällets naturupplevelser finns där också när insatsen är mindre.