Silverleden. En färdrapport

Leden, som går i en rundslinga med start och mål i Hällefors, sköts av Hällefors lokalavdelning i Friluftsfrämjandet och de gör verkligen att makalöst jobb! 

Silverleden är 65 km lång och innehåller det mesta som en kan önska sig av en vandringsled: storslagna utsikter, vildmarkskänsla, ett rikt spännande kulturarv, välskötta vindskydd, friskt vatten, tydliga ledmarkeringar, ett rikt fågelliv, spår efter stora djur och den där fantastiska tystnaden som vi stressade storstadsbor så desperat längtar efter.

Jag hade länge gått och varit sugen på att gå leden och en helg i mitten av maj gjorde jag slag i saken. Som de flesta som går leden, utgick även jag från Hurtigtorpets friluftsanläggning i utkanten av Hällefors. Mitt mål för den första dagens vandring var Sundsuddens vindskydd någon mil norrut. Vandringen gick först i utkanten av samhället men ganska snart, efter att järnvägen passerats, så dök leden in i skogen. Som alltid utanför naturreservaten blandas gammelskog med virkesplantager och kalhyggen. Det är som det är, skogen är en resurs som brukas i vårt land, och även om kalhyggen är fula och många gånger bedrövliga för oss vandrare, så har de det goda med sig att siktvyerna, speciellt om det är lite kuperat, blir storslagna. Så även här. På ett ställe var det så mycket att se att jag helt enkelt missade stigen bort från leden ner till vindskyddet vid sjön.

Utsikt värd mödan

När jag väl insåg mitt misstag, efter någon kilometer eller två, bestämde jag mig för att inte vända om och i stället ”kötta på” till nästa vindskydd vid Södra Svenstjärn, längst norrut på leden. Även om det därmed blev en sen kväll var det nog ett bra val eftersom jag blev rikligt belönad lite senare i skymningen. Efter att ha passerat Sävenfors gamla kvarn och vattenkraftsdamm, nu en vildmarkslodge med tillhörande ”Vineri”, kunde jag först klättra uppför Ugglekullen för att sedan, medan solen börjat sjunka i nordväst, blicka ut norrut vid Sävsjöhöjden. Där förlorade jag mig i en av de absolut vackraste utsikterna, alla kategorier, som finns i Sverige. I alla fall om ni frågar mig. Ett böljande skogslandskap med höjder och sänkor, skimrande av alla blå, gröna och gråa nyanser som finns. En utsikt bara den värd mödan och resan.

På kvällen sov jag i vindskyddet efter att först tagit ett uppfriskande dopp. Helt ensam, bortsett från en gås som sökte av den spegelblanka kristallklara sjön fram och tillbaka efter något att äta.

Gruvminnen

Nästa dag inleddes med ett par kilometers vandring svagt uppför längs en skogsväg, innan jag kom till Björnhöjdens gamla gruvor från 1600-talet. Här, på ryggen av en gammal varphög och med rester av husgrunder, upprepades utsikten från gårdagen. Makalös.

Strax före lunch kom jag fram till det som gett leden dess namn, resterna av Sveriges näst största, efter Sala, silvergruva. Att läsa på om hur de långsamt men metodisk brände sig ner i berget för att ta upp den silverhaltiga malmen, ger verkligen perspektiv på tillvaron. Livet var nog ganska hårt där i mitten av 1600-talet när gruvan var som mest livaktig.

Lunchen intogs vid Bryngelbäckens vindskydd. Ledens enda riktiga negativa utropstecken. Planera inte in en övernattning där. Sumpig mark, inget friskt vatten och en bäver som orsakat ett storskaligt plockepinn.

Eftermiddagen rullade på i ett stadigt målmedvetet tempo, upp och ner, längs stigar och skogsvägar. Kvällen och natten tillbringades i vindskyddet på toppen av Saxeknut, dit jag kom sent på eftermiddagen, rätt trött efter en lite för lång dagsetapp. Stigningen upp sista kilometrarna innehöll nästan scrambling på några passager, men belöningen var återigen en storslagen utsikt ner över Hällefors samhälle i öster.

Den sista dagens vandring ner för Saxeknut, över Södra Knutshöjdmossen, genom Sveriges äldsta folkpark ”Krokborn” på en halvö i Svartälven i utkanten av samhället, och upp för den sista höjden Kullberget, några kilometer söder om Hurtigtorpet, var överraskande trevlig, trots närheten till civilisation.

När slutmålet Hurtigtorpet skymtade mellan träden fylldes jag återigen av den härliga vemodiga känslan av att vandringen var över för denna gång, blandat med glädjen över att vara framme, toppat av den ödmjukhet jag känner över att detta finns, är tillgängligt och att jag har förmånen och kapaciteten att kunna uppleva det. Så tack allemansrätten och tack till kollegorna i Friluftsfrämjandet Hällefors som möjliggör detta för oss alla!

Om Silverleden

Silverleden är inte för alla, den innehåller över 1400 höjdmeter uppför och sex rejäla stigningar upp för branta kullar/berg. Men om det inte avskräcker finns det fem välskötta vindskydd, drickbart vatten (om du har ett filter) i bäckar och sjöar, och alltså en vildmarksupplevelse utöver det vanliga.

Jag hoppas att vi kan anordna en vandring längs med leden framöver. Hojta gärna till om ni skulle vara intresserade av det. Två nätter/tre dagar var i minsta laget, men med tre övernattningar blir turen en njutning trots backarna.

Jakob Beijer, ordförande och fjälledare