Höga kusten - en magisk upplevelse

Dag 0: Förträff

Upplevelsen inleddes med en gemensam förträff på hemmaplan vid Orlången, där vi brukar har träningspaddlingar. Vi började med räddningsövningar, som en liten check på vår förmåga. Därefter avkoppling med inspirerande bildspel från Leifs och Kristinas tidigare paddling i området. Ett stärkande fika, samordning och frågestund inför den stundande resan. Härligt att lära känna varandra redan nu!

Dag 1: Samling och övernattning i Näsviken

Hela gruppen strålade samman vid Högakustenbron, Utansjö, och dess utsiktsplats. Högakustenbron är ett av Sveriges vackraste byggnadsverk. En hängbro över Ångermanälven mellan Kramfors och Härnösands kommuner. Det var mycket enkelt att hitta varandra i folkvimlet. Det var bara vi som hade kajaker på taket. Bra turistinformation om allt man kan göra i området, bra service och otrolig utsikt. Vi åkte vidare några mil tillsammans.
Vägen tog slut i Näsviken i närheten av Barsta, där vi sov första natten efter cirka 50 mil i bil. Mycket välkommande och skyddad liten badplats med grästältning, färskvatten och sandstrand. Några åkte i väg och kompletterade packningen på kvällen eller på förmiddagen därpå. Härligt att landa i lugn och ro. 

Dag 2: Mot Högbonden i motvind 

Vi avvaktade med start till efter lunch för att vinden skulle lägga sig. Mycket lugnt och fint när vi gick ut N/O från Näsviken i riktning mot Högbonden. När vi kom ut på öppet vatten utsattes vi för motig vind, trots att vi hade mycket lä från land. Vi kom inte riktigt så långt som vi hade planerat och sökte sent nattläger på en trygg plats i lä.

Dag 3: Upp till Mjältöns topp och vidare till Ulvön

Nu hägrade Sveriges högsta ö, Mjältön, med en topp på 236 meter över havet. God service i den skyddade viken med bad, stigar, bänkar och torrdass. Mycket populär bland båtfolk eftersom den skyddar mot all vind. Det är aldrig någon konkurrens med kajaker som använder stränder i stället för bryggor. Efter en härlig vandring mot toppen och strålande utsikt i alla riktningar och det klara vädret. Därefter bar det av till Ulvöarna i S/O. Nu var det lite motigt igen men belöningen blev stor. Lägerplatsen intill Ulvösundet södra på Norra Ulvöns södra spets var magisk. Här finns en fin stig till byn och några passade på.

Dag 4 Ulvön och Trysunda, värda att se

Vi slog ihop vårt läger och paddlade N/O via Ulvösundet och landade i gästhamnen på en ministrand under en staty av Ulven. Nu blev det fria promenader och vandringar. Otroligt mycket att besöka. Kyrka och kapell, kafé och restaurang, kiosk och affär. Alla åt nog glass. Lotsbergets utsiktsplats ger en fin vy över området. Ulvöarna är mycket, mycket mer än Ulvö Hamngata. Det går att ta in på det nybyggda hotellet om man vill bo bekvämare när det är kyligt och man vill stanna längre och uppleva lite mer. Hopp i kajakerna igen och färd längs Norra Ulvöns trolska östra sida mot semesterparadiset Sandvikens fiskeläge. De gamla sjöbodarna har vandrat högt upp land. Landhöjningen var påtaglig. Här fanns det också en del service. Vi stannade inte så länge. Regnet och de envisa myggorna skrämde i väg oss mot Skrubbans mäktiga bergväggar. Nu kände vi oss små och det blev många bilder. Vi hade nästan svårt att slita oss. Vi kom dock vidare till Trysunda, utsedd till Sveriges vackraste ö i flera år. Vi landade på den norra stranden skyddad av Rödskatudden. Här vill vi alltid stanna. Ett paradis på jorden. En kort vandring till den centrala gästhamnen och fiskehamnen erbjuder all tänkbar service. Här finns ett fiskemuseum med gamla redskap och världsarvsinformation.

Dag 5: Varning för oväder

Allt har sitt slut men vi alla tänkte nog att Trysunda ska vi återse. Ett oväder var på väg och vi fick brått i väg. Nu strävade vi i riktning mot fastlandet. Vi gick via Väster- och Öster-Strängön och landade på Kråkskär för lunch. Den är halvmåneformad med en strand åt N/V som omfamnade oss med lite lä och trygghet. Regnet var tyvärr lite envist igen. Vår färd gick strax vidare till Tärnättholmarna med en perfekt landningsplats för kajaker i form av en häll i norr. Den här kvällen fanns det inga badgäster tack vare det svala, fuktiga och mycket blåsiga vädret. Vi hann precis sätta oss i trygghet och få upp våra tält.

Dag 6: Tärnättholmarna och vandring uppför Slåttdalsberget

Efter regn kommer solsken! Tärnättholmarna blev vårt basläger för att ta oss an Skuleskogen och Slåttdalsskrevan. Nu stundade strävsam vandring upp på Slåttdalsberget eller vila i sol hemma på lägerplatsen. En tjärn, Tärnättvattnen, gav en skön svalka på vägen upp. Det var en bit kvar till Slåttdalsskrevan. Det här var fjärde gången för Leif. Han var lite missnöjd. Vi fick inte passera genom själva skrevan på grund av rasrisk utan blev hänvisade runt till en utsiktsplats. Alldeles för tillrättalagt, muttrade Leif. Han saknade den vilda, trolska känslan som fanns sist. Ja, idag är platsen en riktig turistfälla. Det finns bekväma vandringsvägar från parkeringsplatser på fastlandssidan och turisterna stöd nästan i kö. Antagligen lockade det vackra vädret. Det hade ju faktisk regnat då Leif var där senast och då håller sig turisterna hemma. Nu längtade vi tillbaka till baslägret. Några pigga ben vandrade en omväg tillbaka till Tärnättholmarna. Ja, det är ju faktiskt skönt att inte paddla hela tiden.

Dag 7: Längs Mjältön

Avfärd efter två nätter rakt söderut innanför Mjältön på dess västra sida. En otroligt mysig paddling i Mjältösundet med fastlandet på höger sida. Lunch i viken i skydd av Valmen, en halvö på Mjältön. Vår färd gick vidare längs Mjältön till en annan av Mjältöns halvöar, Harkbuten, där vi slog läger. Vi såg en liten stuga på Mjältösidan av strandremsan som höll fast Harkbuten, men ingen var hemma. Sent på kvällen, när vi hade lagt oss, kom en liten båt och stugägaren gick nog också snabbt till sängs. På morgonen var vi borta.

Dag 8: Hårt väder, drama och samarbete

Nu hade vi bara drygt 20 km kvar att paddla tillbaka till startplatsen Näsviken. Vi startade tidigt för att komma så långt som möjligt innan den ostliga vinden hade byggt på alltför stora vågor. Att paddla rakt söderut längs denna kuststräcka i måttlig ostlig vind förtjänar respekt. Vågorna började bygga på. De flesta som satt stadigt i sina kajaker tyckte att det var kul. Naturens tivoli. Men man orkar inte ha roligt alltför länge. Vi vilade när det var möjligt. Några sträckte på benen vid Storsand, andra lekte i vågorna. Nu måste vi vidare. Vi rundade Norrfällsvikens naturreservat, åkte vidare till Läskären och siktade Klubben. Inte ens Klubbsundet gav något skydd. Det blev två olika bad som raskt klarades av rådiga kajakledare. Vi paddlade vidare. Strax badade en person för andra gången. Detta bad klarades också upp. En ledare räddade och en annan ledare bogserade ekipaget till en mycket oåtkomlig plats där resten av gruppen hade gått i land och börjat fixa. Vad menas med oåtkomlig plats? Ja, för andra båtar alltså. Men vi i gruppen hjälptes åt och fick upp både varandra och kajakerna i trygghet på den höga stenbumlingsstranden. När bogseraren, räddaren och badaren anlände stod teamet redo.

Jag blir alldeles rörd när jag tänker tillbaka på hur alla samarbetade och hjälptes åt. Vår vecka tillsammans med alla gemensamma upplevelser har förstås haft betydelse. Vi var som en enda organism med åtta olika armar som gjorde det som behövdes. Med viss eftertanke bestämde vi att den tidigare nedkylde personen behövde hämtas eftersom personen i fråga aldrig skulle ha kunnat paddla vidare i de tuffa vågorna till startplatsen vid Näsviken. Sjöräddningen sa att vi hade gjort alla rätt med personen; tält, sovsäckar, ombyte, mänsklig värme, varm dryck och mycket mer. Vi tog förstås hand om varandra också. Det här var ju en upplevelse och erfarenhet för alla.

Så här skriver Sjöräddningssällskapet: Larm inkommer 12:29. Två enheter rycker ut från räddningsstationen i Härnösand i samverkan med ambulans om brytpunkt. Under framkörningen framkommer att personen är i bättre status och att inget sjukvårdsbehov längre föreligger. Beslut tas att hämta personen och transportera till personens bil i en närliggande vik.

Nu blir jag så där himla rörd igen. När personen kom till Näsviken, med enheten från Härnösand, så erbjöd en av de boende en lång och varm dusch. Nu var vi alla i trygg hamn. Den här dagen visade Näsviken upp sin blöta sida. Det var lite jobbigt att all packning blev blöt medan vi packade bilarna. Nu blir jag rörd igen. Även nu hjälptes alla åt med varandras packningar och kajaker, så att vi snabbt skulle få in allt i bilarna. Vilken underbar och fantastisk grupp. Med varandras hjälp klarar vi allt! Leif och jag stannade kvar sist. Det var en skön känsla att se oss i torra kläder i skydd av våra bilar. Några valde att stanna kvar i området, tillsammans med den tidigare badaren, för lite pizza och bed & breakfast. Någon hade krångel med sin superelektroniska hyrbil men även det löste sig och personen firade med att sova kvar under ordnade former inomhus.

Det regnade ihärdigt. Vi alla höll kontakt med varandra under vägen hem. Våra tankar var ju särskilt hos badaren och vi fick veta att allt var lugnt och skönt. Fint att veta att även den fortsatta resan blev bra för allihop. Det var cirka 50 mil att köra för oss alla. På väg i riktning mot Stockholm upphörde så småningom regnet. Jag passade på att skrutta in i en söndagsöppen matbutik, iklädd långkalsonger och ullundertröja, för att hitta lite att smaska på under bilkörningen. Vid midnatt nådde vi Stockholm och lyckades krydda vår resa med att åka vilse in på en central byggarbetsplats. Det blev lite bökig innan vi kunde vända och hitta en väg ut i riktning mot hemmet. Tur att vi var ensamma på stan. Tänk att de alltid ska riva och böka i Stockholm. Blir det aldrig färdigt? 

En magisk upplevelse

Jag tänker tillbaka på en magisk upplevelse på alla sätt. Jag har precis rapporterat aktivitetstimmar till Friluftsfrämjandets statistik. Vi som var med och skapade upplevelsen skrapade ihop 1723 timmar. Det är ju en hel årsarbetstid som vi tio jobbade ihop! Utöver dessa timmar så har Leif och jag förstås planerat otroligt mycket och hanterat alla inledande kontakter med alla. Det blev även en del efterarbete.

Nu ser vi i gruppen fram emot vår återträff i oktober! Hänger ni med nästa gång? Det blir alltid ett minne för livet! 

Kristina och Leif Löwenberg, kajakledare