Cykling Hjälmaren runt

Kristi himmelfärdscyklingen runt Hjälmaren 17-20 maj 2007

Årets traditionella cykeltur har kunnat genomföras tack vare arrangörerna Bertil, Birgitta och Leif samt insatser av Åbäket och borgarbrandkåren i Odensbacken. Stort tack till er alla.

Vi var sexton personer som cyklade Kungsör - Julita - Odensbacken - Arboga - Kungsör på fyra dagar. I snitt mellan fem och sex mil per dag, totalt cirka 25 mil.

Vid tiotiden startade vi i ett regnigt Kungsör. Ett litet friskt försommarregn kändes bara som en utmaning. På med regnkläderna, så man blir blöt inifrån i stället för utifrån. På småvägar tog vi oss till Julita. Regnkläderna kunde man ta av sig efter halva vägen. En sevärdhet efter vägen var Stora Sundby slott med 365 fönster, 52 rum, 12 mindre torn och 4 större torn. Den som associerar detta med almanackan har helt rätt.

Värdshuset i Julita var bra, likaså vandrarhemmet. Fast värdshuset grävde ett djupt hål i plånboken, och utanför vårt fönster på vandrarhemmet höll en näktergal konsert hela natten. Djuret i fråga benämns numera 'gallskrika' i familjens interna vokabulär.

Kortaste sträckan mellan Julita och Odensbacken är drygt tre mil. Då gäller asfalterad landsväg med ganska mycket biltrafik. Men med lite god vilja och utnyttjande av småvägar kunde man dra ut det hela till närmare sex mil. Det blir mera givande, inte bara ur motionssynpunkt. Att cykla genom liljekonvaljdoftande skogar är bara ett exempel. Vid ett tillfälle stannade P-O och drog ett streck i gruset över vägen. Nu hade han cyklat 1600 mil med den här hojen. Ungefär tio gånger Sveriges längd eller 0,4 varv runt jorden. Äntligen har vi fått förklaring till alla streck över grusvägarna här i landet.

Dagens sevärdhet var kalklinbanan mellan kalkbrottet i Forsby och cementfabriken i Köping. Banan som är 42 km lång, byggdes åren 1939-40, kunde frakta 94 ton kalksten per timme och fraktade som mest 644 000 ton år 1967. (Mer finns att läsa på www.kalklinbanan.se och www.industriminnen.se/kalklinbanan.htm.) Linbanan togs ur bruk 1997 och förklarades som årets industriminne år 2003. Arrangörerna hade skickligt nog planerat det hela, så att vi kom dit på kalklinbanans dag, och banan var igång. Utsiktsplatsen vid kalkbrottet gav förutom fin utsikt och information om kalkbanans historia även en del extramotion i den branta backen upp.

Odensbacken placerar vi inte bland landets toppturistattraktioner. Och vandrarhemmet med bara två toaletter kan nog inte heller topprankas. Åtta av oss fick trängas i ett rum med tvåvåningssängar. Men ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir, som det heter i visan. Och kul hade vi. (Fast jag minns lumpen som en lyxtillvaro jämfört med detta.) Frukosten, som serverades på konditoriet tvärs över gatan, var dock utmärkt.

När vi skulle iväg, uppstod ett litet problem . Vi hade vidtagit den lilla säkerhetsåtgärden att kedja ihop alla cyklarna med allas medförda låswirar. Den som ville sno en cykel skulle bli tvungen att släpa med sig sexton stycken plus en piskställning. Dessvärre gick ett av låsen inte att få upp, hur mycket vi än lirkade och svor. Dessbättre visade det sig dock att kondisinnehavaren också tillhörde samhällets borgarbrandkår. Han hämtade en bultsax på brandstationen, och Odensbacken åkte upp ett par pinnhål på rankinglistan.

Någon gång på 1800-talet dikade man ut sjön Kvismaren sydväst om Hjälmaren. Man ville ha mera odlingsmark, grävde Kvismare kanal och tömde ut det mesta av sjön i Hjälmaren. Den här dagen började med cykeltur i rejäl medvind på gammal sjöbotten. Medvinden märker man inte förrän man vänder.

Den västligaste delen av Hjälmaren heter Hemfjärden. Den avskiljs av ett näs från resten av sjön. Där finns en cykelled markerad över näset. Kommer man söderifrån som vi gjorde åker man först in på en väg markerad med "fordonstrafik förbjuden", därefter förbi en vägbom och över en bro, sedan på en väg som blir smalare och smalare och så småningom förlorar sig helt i terrängen. Slutligen hamnar man vid ett brolöst sund. Där tar Åbäket vid. Åbäket är en färja, eller snarare en flytbrygga med utombordsmotor. För en tjuga blir man forslad över. På fiket på andra sidan kan man avnjuta kaffe och goda mackor. Den som känner till våra aktiviteter vet att elvafikat är en helig institution som inte får rubbas, vare sig det gäller cykling, paddling, långfärdsskridsko, skidturer, vandringar och vad annat som helst.

På sedvanliga omvägar hamnade vi så småningom i Arboga. Vandrarhemmet där är betydligt bättre än det i Odensbacken. Praktiskt taget hotellstandard. Ett par kilometers cykeltur in till centrum ledde till en grekisk krog, där vi avnjöt en härlig middag, som nog alla ansåg sig förtjänta av.

Sista dagen inleddes med cykeltur över Arboga flygfält och strax därefter hamnade vi vid Hjälmare docka, en slussplats i Hjälmare kanal. Arrangörerna hade i vanlig ordning planerat det hela perfekt så att vi anlände precis när man höll på att slussa ett par båtar, och den ensamme slussvakten fick hjälp att veva upp en slussport av Kerstin och P-O.

Hjälmare docka kan för övrigt rekommenderas som rastplats om man färdas på E20. Man tar av strax öster om bron över kanalen och åker söderut ett par kilometer och kommer till en mysig plats, där det finns både fik och toaletter. Och har man tur så får man se slussning. Men framför allt så kommer man bort från europavägen.

Vi fortsatte på omvägar ända ner till Hjälmaren och efter eftermiddagsfika vid kanalen hittade vi så småningom tillbaka till torget i Kungsör. Lite svinn får man räkna med. Vi var sexton som startade och femton som kom i mål. Börje avvek på morgonen sista dagen för att i stället bevista sin sondotters dop.

Tack Bertil, Birgitta och Leif för ett utmärkt arrangemang. Vi trivs i det här gänget.

Tobba