Sök på webbplatsen

Hitta lokalavdelning

Som medlem får du

  • Tillgång till Sveriges bredaste utbud av guidade friluftsaktiviteter
  • Stödjer vårt arbete med hela Sveriges friluftsliv, och mycket mer...
Bli medlem

Logga in

På mitt sätt

Min pappa var fjälledare i Friluftsfrämjandet för många herrans år sedan, och han visste att njuta på fjället. Det fick gärna vara jobbigt och tufft, men när dagsverket var gjort, eller när det var dags för paus, då fick det gärna finnas en guldkant att plocka fram ur ryggsäcken.

Legenden säger att han på en tvåveckorsvandring bar med sig en mellanöl för varje vandringsdag. 15 st halvlitersburkar fick på något sätt plats i hans ljusblå fjällrävenryggsäck, utöver den vanliga, ganska skrymmande, 70-talsutrustningen. Den gången ska hans packning ha vägt 38 kilo när de gav sig av.

Ni vet att man inte får syna sina pappor när dom skarvar va? Så vi säger att det är sant. Sant är i alla fall att han alltid tog sig tid att koka kaffe efter lunchen och alltid hade ACO-kolor i fickorna till mig.

»Nu mår man som man förtjänar« flinade han nöjt, med träkåsan på stenen invid sig, medan han täljde loss bitar av det torkade renköttet åt mig.

På fjället skulle man ha det bra.

Men Svenska Turistföreningens och Länsstyrelsernas fjällstugor såg han aldrig åt. Han fnös rent av åt dem som sov inomhus på fjället. En tur som inte innebar att sova i tält var ingen riktig tur.

Man kunde ha det bra på vandringen, men den skulle kännas, ordentligt. Alla skulle inte klara av det. Fjällen var en klubb för utvalda hårdingar. Det var aldrig uttalat, men det låg mycket tydligt i luften.

Den här synen på att fjällstugor var fusk levde kvar länge i mig. Utan att tänka själv fnös jag på pappa-vis åt dem. Det gjorde att mina fjällturer blev allt färre och nästan upphörde helt när kroppen inte pallade att bära tält och allt som kommer med det.

Men nu har jag börjat utforska alla de fina stugor Svenska Turistföreningen har på fjället och fascineras över det häftiga i att kunna bo på vandrarhem, mitt i ingenstans. Att kunna laga min mat där och till och med köpa en chokladbit, eller den där folkölen min pappa bar runt på, om jag skulle vara sugen. Och jag uppskattar verkligen vad den här möjligheten gör med min vandring.

Jag kan gå längre och upptäcka mer när jag inte behöver fundera på att ha ork kvar till att slå läger när jag kommer fram. Jag kan bära godare mat för att resten av packningen väger mindre. Och framför allt, jag kommer ut på fjället som jag älskar, och kroppen håller för ansträngningen.

Många nya har under den gångna corona-våren upptäckt friluftslivet. Vi ser det i Friluftsfrämjandet, med fullbokade grupper och många nybörjare. Vi ser det i stadsnära naturområden där det varit trängsel på parkeringar och kring rastskydd. Vi ser det på fjället där busslasterna från nattågen varit fler än vanligt och antalet tältövernattningar kring Kebnekaise och Jämtlandstriangeln slagit rekord.

Jag hoppas såklart att många av dessa har funnit ett nytt härligt intresse som kommer att leva kvar hos dem även när pandemin vi fortfarande är mitt i, har passerat. Och jag hoppas så att de inte lyssnar på personer som min pappa. För friluftsliv kan se ut på så många olika sätt. Vissa vill slita ont för att njuta ordentligt av kaffet efteråt. Andra tar kaffet direkt. Och vet ni, inget är vare sig rätt eller fel. Det är bara olika.

Så nu får pappa snurra i sin grav så mycket han vill. Jag vet också att njuta på fjället. Så jag sover inomhus, ibland i alla fall. Och har det bra, på mitt sätt.

Cajsa Rännar

Chefredaktör Magasin Friluftsliv

cajsa.rannar@friluftsframjandet.se

070-306 25 28