Sök på webbplatsen

Hitta lokalavdelning

Som medlem får du

  • Tillgång till Sveriges bredaste utbud av guidade friluftsaktiviteter
  • Stödjer vårt arbete med hela Sveriges friluftsliv, och mycket mer...
Bli medlem

Logga in

Strövtåg i hembygden II

...en kort berättelse om strövtåg i hembygden...

Strövtåg i hembygden II

En dag vill jag göra en lång vandring, i alla fall pröva, och jag vill börja gå längs Norr Mälarstrand, men redan vid Riddarholmen tar det slut. Gångbron över Norrström är borta och jag står i den kalla, blåsiga vinden och vill helst vända hemåt igen.  Men det goda Trafikverket har ordnat det så fiffigt att det finns en liten båt som går mellan västra Riddarholmskajen och Klara Mälarstrand. Den är gratis och under resan upplyser de oss om hur järnvägsbron kommer att monteras ner med stor precision och förhoppningsvis ersättas av något nytt och bättre, men det senare säger det inget om. Nu kan jag gå min planerade vandring längs mälarstranden. Det är fullt med folk och hundar och nu skiner solen, men någon vidare distansering är det inte tal om. Vid Rålis tänker jag att det här gick ju bra, jag fortsätter över Västerbron. Men innan jag klättrar upp för trapporna till brofästet läser jag om Rålambshov på skylten. På 1600-talet fick staden området av drottning Kristina, men det har fått sitt namn av en överste och friherre Åke Rålamb, mest känd för att ha författat encyklopedin Adelig Öfning, vad den nu kan tänkas ha innehållit. Intressantare hade varit med lite Andlig övning eller kanske inte. Nåväl, han arrenderade gården ett tiotal år i början av 1700-talet men kunde sedan inte betala arrendet, Adelig Öfning blev kanske ingen hit, och han fick lämna stället.

 

Men intressantare än Åke och hans adeliga öfningar, är att här fanns en del industrier på senare delen av 1700-talet, bl.a. ett salpetersjuderi. Salpeter behövdes för tillverkning av krut och till det användes urindränkt jord. Detta vidriga yrke fick utföras av kvinnliga fångar och på skylten läser jag att trots att de var utlovade både mat och kläder, fick de ingendera och det slutade naturligtvis med att de gick under. Jag blir ledsen och tänker på vad kvinnor har fått utstå genom historien. Detta sorgliga faktum till trots traskar jag vidare.

 

Väl uppe på bron får vi fotgängare bara en liten smal remsa att gå på medan cyklarna svischar förbi oss så det viner om öronen och inte kan vi hålla avstånd. Då och då flåsar en joggare förbi och då håller jag andan. Visst blir man nojigare ju längre tiden går i denna pestsmittade stad. Men uppe på krönet blir jag på gott humör. Där finns ytterligare en skylt och till min stora förtjusning läser jag ett stycke ur ”Krilon själv” av Eyvind Johnson som ligger för läsning därhemma. Krilon står där jag nu står och tittar ut över staden och med ett ordflöde utan jämförelse beskriver han den skönhet han ser. Jag blir betagen.

 

Västerbron går som bekant över Långholmen och när den uppenbarar sig går jag trapporna ner till denna gröna oas, som en gång var en fängelseö. I min barndom spejade vi barn med skräckblandad förtjusning ner på området för att se om vi kunde upptäcka någon rastande fånge. Som vuxen och konferensdeltagare har jag sovit i en av cellerna, men att träda in i rollen som fånge klarade jag inte.

 

På Långholmen sjunger bofinken och det är fullt med hundar som rasar runt, för här får de vara fria, inget fängslande koppel, bara full fart. Här finns också ett koloniområde där fångarna fick ha en liten plätt att odla på och känna sig lite fria. Det känns bra att tänka på.

 

Mitt strövtåg fortsätter längs Söder Mälarstrand, men inte längs kajen utan uppe i bergen. Där går en stig som man kan följa och det är grönt och skönt runt omkring mig, fåglarna sjunger och det är en hisnande utsikt över mina drömmars stad. Men här möter jag också den hårda verkligheten. Återigen dessa fångar. Här öppnar sig plötsligt ett stort stenbrott i berget. Det heter Pålsundsberget och är klassat som naturminne pga. sina unika geologiska och botaniska värden. På skylten kan jag läsa att det var fångarna från Långholmen som bröt stenen till stadens gatstenstillverkning. De må vi betänka när vi traskar runt på våra gamla gator. Där står mycket mer att läsa men jag föreslår att ni går dit själva och tar del av denna unika plats i staden. Glad blir jag i alla fall av dess biologiska mångfald. ”Blåbärs- och lingonris vittnar om områdets ursprungsnatur och med sin fantasi kan man föreställa sig hur denna del av Södermalm såg ut före bostadshusens tid”.

 

Nu börjar ni säkert bli trötta på denna vandring och jag lovar den är snart slut. Det finns mycket mer att berätta men jag nöjer mig med att traska genom västra Södermalm odokumenterad. Gör det själva, det är så roligt och man måste vara ute och titta, allt förändrar sig hela tiden och det gäller att hänga med annars blir man bara en surtant. I alla fall jag. Väl framme vid Getingmidjan piskar vinden mig i ansiktet och vid Gamla Stans T-banestation slår vågorna upp över kajen. När jag når min port kommer de första regndropparna. Jag kavar upp för mina tre trappor och tackar min nya höftkula ”Metallica” för en trevlig tur. Allt gick bra.

En God Dag önskas Er Alla