Horsstensfjärden runt 13 - 16 Augusti

Här ser man faran med att döpa en tur innan den blivit av. Det här är andra gången som Horssten gäckar oss. Precis som för två år sedan så kom vi inte riktigt ända fram. Det är därför tur att jag och mina deltagare är så mogna att vi vet att det inte är målet som gör resan värd utan tvärtom resan som är målet.

Vi sjösatte 16 kajaker vid Sollenkroka brygga klockan 12 på torsdagen efter att ha parkerat bilarna hos en kompis i Överby på Vindö. Vi passerade enkelt den annars, under högsommaren, så hektiska Kanholmsleden och snirklade, på solglittrande vatten, upp i mellanskärgården innanför Södra Stavsudda.

Tryggare kan ingen vara… iläggning kontrollerad

Äntligen iväg… ingen paddlar före ledaren !? av både Göran och Kustbevakningen.

Lunchen intogs på de fina hällarna vid sydöstra spetsen på Ören där vi snabbt och traditionsenligt startade med att "Simma till en ö". En lätt match i 19-gradigt vatten. Vi upptäckte här också varför Karin och Claes går så bra ihop. Karin är nämligen gravt hörselskadad på framför allt Claes våglängder så att inga samtal, längre än enstaka ord, kan upprätthållas dem emellan vilket givetvis även försvårar att långvariga konflikter ska kunna bestå dem emellan.

Minikaos på Kanholmsleden- inget emot rusningstid.

Några av "Östersjöns kackerlackor" samlar sig för mat.

Vid sydvästra spetsen på Ekholmen kommenterade deltagarna något skadeglatt att jag allt navigerat oss in i en vassbevuxen återvändsgränd. Efter viss tvekan och spejande hittade jag dock det vattenblänk i vassen som brukar betyda kort passage. Med lite fart, klassisk punting och en portion tur trotsade vissa av oss den närgångna floran och faunan och klarade oss igenom via en 70cm bred bräsch i en gammal cementbro mitt i vassruggen. Claes instiftade genast det därefter eftertraktade "Vassmärket" för de som klarade "vassa" passager. Efter ytterligare ett par tätbevuxna sådana utnämnde Per mig hedersamt till Vasskungen, Richard I av Vassätten och allt fler kunde hedras med Vassmärket av den nykrönte konungen.

Vasskungen i en mindre vass passage.

Stolta mottagare av det åtråvärda vassmärket

Här var landvägen mer utmanande än sjövägen

 .. vilket lett till snillrika sätt att ta sig torrskodd från ön.

När vi närmade oss slutmålet för dagen, Ostholmen öster om Berg på Möja, så hade himlen mulnat igen och blivit blygrå. Vi hann precis sätta upp tälten och förbereda matplatsen i en talldunge innan regnet började droppa mot presenningen. Det var fortfarande vindstilla och varmt i luften varför vi lugnt kunde njuta av det då behagliga ljudet av dropparna mot presenningen alltmedan stämningen hos deltagarna steg i takt med röken från trangiaköken därunder. Redan nu kände man att det här var ett härligt gäng och att turen började arta sig till en riktigt trevlig upplevelse. En snillrik stupränna installerades i form av ett spännband genom en öljett som därvid formades till presenningens lägsta punkt. Denna ledde effektivt och skvättfritt bort och ner den pöl som annars brukar bildas och tömmer sig över kanten när och där man minst önskar det.

Låt det regna...

 Annika provgår sträckan mellan bastu och bad.

Lösningen medförde också att när dammen på marken, som rännilarna bildat, brast efter 2 ½ timme så gjorde den det rätt ner över matplatsen, via Anette, och middagen fick därmed ett naturligt, effektivt slut och därmed gavs också signalen till att det var dags för avslappning och tvagning i den av Vattenfall sponsrade bastun www.skargardsstiftelsen.se som alla sanna skärgårdsälskare borde vara medlemmar i. Det blev många turer mellan värmen, dimman och sorlet i bastun och svalkan i vattnet på fladen utanför i den stilla skymningen innan det var dags att leta upp tältet och sovsäcken. på ön som sköts av den fantastiska Skärgårdsstiftelsen

Sjönära läge. En förbipasserande frågade om vi kände landshövdingen.

Vilket kil-läge! En tyngd nedsänkt i vatten – Klart att Archimedes jublade!

Det regnade konstant och med samma intensitet hela natten, men slutade planenligt en halvtimme innan väckning. Efter spridda morgondopp och gemensam frukost gav vi oss av österut mot öppnare skärgård även om jag hann lura deltagarna in i vassen en gång till.

Vid Ytter-Sillö hade solen tagit över på himlen och det var läge för dopp innan vi gav oss ut på Ryssugnsjakt. Det finns ju ett antal fina exemplar av dessa lämningar efter ryssarnas härjningar på ostkusten 1719 med ödeläggelse av bl.a. städerna/orterna Norrköping, Nyköping, Trosa Södertälje, Nynäshamn, Norrtälje, Grisslehamn, Östhammar och Öregrund. Förutom stora sätes- och herrgårdar, och alla mindre som kom i vägen, så var också ostkustens alla, för Sverige så viktiga bruk i fokus varav ett tiotal av de kustnära ödelades inklusive Lövsta, Forsmark, Wira och Nävekvarns bruk. Det var framför allt för att baka ryssarnas dagliga rågbröd som ugnarna uppfördes. Med tanke på att det var 26?000 ryssar som deltog under den drygt månaden långa härjningen så blev det en hel del ugnar (Ref. "Rysshärjningarna" av Magnus Ullman). Efter en del sökande i skogen hittade vi det mycket

Ryssugn… jaha, men har ni sett vilka stora blåbär!

Männen uppskattade i alla fall forna ryska matbestyr.

fina, välbevarade exemplaret. Bara lite av taket hade rasat in. Herrarna stod kvar länge, kände historiens vingslag, och funderade över de praktiska och logistiska problem man måste ha haft för att utfodra så många soldater. Kvinnorna i gruppen gick däremot snabbt och satte sig och fikade på en solbelyst klippa i närheten. Typiskt… att männen får engagera sig i alla hushållsbestyren (teoretiskt förvisso) medan kvinnorna bara sätter sig och fikar.

Sedan fortsatte vi ut i Möjaskärgårdens yttre härliga, gyttriga skärgård och hittade snabbt en läcker lunchplats på södra udden på Ängskär som även fick bli lägerplats för natten.

Läckra tältlägen i massor…

 … å ändå kämpade Kerstin för att få rätt sida upp.

Eftersom vi hade lite spridning i gruppen bestämde vi oss för att ge tillfälle för vila och mys kring lägret som alternativ till en vidare upptäcktsfärd bland öarna norrut i området. Men ingen vill förstås missa något… så alla följde med. Nu blev det en ingen längre tur i alla fall eftersom ett hotfullt åskväder snart kom dundrande ut mot oss och skrämde oss tillbaka till lägret. Det var som om någon ville tala om för oss vad som egentligen var det bästa för oss alla, för när vi kom tillbaka till lägret så hade det dragit förbi och vi fick istället en lång och härlig kväll med teatraliska molnformationer och en hel del av den nedåtgående solen.

Morgonstund har guld i mund.

Jaha SMHI.. 7-11m/s säger ni? Claes o Anna tvivlar!

Ett mycket fräscht dopp med ett öppet stilla hav framför oss. Till och med Göran och Anette badade tror jag. En del tyckte att fikadofterna hade lite för mycket av fågelträck över sig… Jag antar att ni hör hur det låter… "Vill inte paddla genom vassen för alla "saker" man får på sig, vattnet är lite för kallt (19°C !!), det luktar hav på fikaställena, det lutar lite för mycket för tältet här"…osv. Får man föreslå en stuga på Fyrishovs camping nästa år.

Göran fickparkerar på Lilla Rödkobben.

Charterfolket dras till poolen istället för öppna havet.

Fish-eye perspektiv från det uppfriskande badet…

 …upp mot kolonin på klippan. Var det Lilla Karlsö?

Det mojnade om möjligt ännu mer när vi närmade oss Grönskär och vi kunde lätt ta upp kajakerna vilket inte är en självklarhet härute då det inte finns någon skyddad hamn.

Precis som Strindberg en gång kände det…

…så passerade även vi Korsö fyr i extas.

Under förberedelserna för turen ringde jag till Skärgårdstiftelsens tillsynsman på Grönskär med förhoppningen att han kunde finnas därute och öppna fyren samt ge en liten guidning för oss när vi kom förbi. Lyckligtvis så hade Svenska Fyrsällskapet planerat "Fyrens dag" till just denna lördag så det passade utmärkt och blev mycket lyckat. Fyren, ritad av C. F. Adelcrantz, gör verkligen skäl för sitt smeknamn "Östersjöns Drottning" även om det är synd att någon fått för sig att plocka med sig linssystemet efter att fyren släckts 1961. Så om ni känner någon som har en mystisk, kraftigt överdimensionerad nattlampa hemma kan ni väl försöka prata honom/henne till rätta – Svenska Fyrsällskapet bjuder på en starroperation i utbyte.

Östersjöns drottning håller hov…

 … och Anders Södergren presenterar oss för henne.

Vi ledare fick också en rejäl överraskning när vi närmade oss fyren och hälsades med "- Hej Uppsala" från fyrens topp. Det tog ett bra tag med kisande och ögongnuggande innan vi insåg att det var våra kollegor kajakledarna Christina, tillika ägarinna till den fina segelskutan i trä som låg på svaj utanför ön, och Per som var där uppe. Lite förtog det ju känslan av att vi gjorde något unikt när dom står däruppe och ler ner mot oss. Ska försöka hämnas någon gång.

Mycket vacker interiör…

… och utsikt.

Medan vi tar vår lunch på solvarma klippor nere vid kajakerna så börjar SMHI äntligen få rätt på en förutsägelse. En sydvästlig vind börjar blåsa upp alltmer och det hinner bildas knappa metern höga vågor innan vi är tillbaka i skydd bakom öarna nära sandhamn. Vågor som normalt vore en fröjd att börja surfa loss i men som i en grupp med ett par mindre erfarna deltagare får en att känna sitt ansvar som ledare.

I excentriske direktören Kurt Heineckes ridspår…

 … upp till hans observatorium….

Framme vid Lökholmen invid Sandhamn trotsar vi dunket ifrån "Aftersail" inne i metropolen för att undersöka byggnadsarvet efter den excentriske kol- och koksdirektören Kurt Heinecke som bosatte sig på holmen i början av 1900-talet. Han hann bygga två "borgar", diverse små hus, kastell, grottor och ett observatorium… allt utsmyckat med ett stort antal kanoner och minor och sammanhållet av ett antal ridstigar runt holmen (han var även en framstående dressyrryttare). Det var intressant, men observatoriet var stängt pga av rasrisk, hans första bostad (som ödelades av ett blixtnedslag) dränktes av tonerna från ett dåligt coverband på Sandhamn och hans andra hem, Trollgården, var tillfälligt stängt pga av bröllopsförberedelser. Jag försökte övertyga personalen om att vi var inbjudna gäster men eventuellt så avslöjade min polypropylenkostym att vi inte tillhörde rätt sällskap och hon bad oss återkomma en annan dag. Tur nog så var glasskiosken i marinan öppen och vi kunde alla njuta av en förfriskning… Så entusiastiska såg jag inte deltagarna annars på hela turen. För att jobba bort lite av kalorierna på väg tillbaka till kajakerna så ledde jag in deltagarna i en återvändsgränd som dom måste klättra ut ur – Tiera täckte bakre utgången efter att ett par lyckats fly bakåt.

… och hans ursprungliga borg på Trollharan.

Bouldrade gjorde han dock nog aldrig.

Vi fortsatte sedan norrut upp emot Möja igen i medvinden. Efter lite letande hittade vi en ganska bra plats på Kargrunden för nattläger med mycket bra lä. Efter ett kvällsdopp och det vanliga dividerandet om lämpligaste tältplats satte vi oss och åt en välförtjänt middag. Vi var lättvaggade och regnet som började en halvtimme efter läggning kunde inte störa… vi visste ju av erfarenhet från första natten att det slutar en halvtimme innan frukostdags.

Mycket riktigt - Jag kunde genomföra mitt morgonnöje, dvs. att väcka folk, under lättande molnskyar och solen tittade fram lagom till frukost. Hyfsad disciplin på deltagarna och vi kom iväg som planerat (vi hade visserligen lärt oss att säga att vi skulle iväg en halvtimme tidigare än vad vi egentligen hade tänkt, men ändå). Vi stannade och hälsade på skepparen och några av matroserna på ett av Sveriges vackraste barnkollo, den tvåmastade helrenoverade jaktskonerten S/Y Ellen, ursprungligen byggd i Danmark 1898.

Är det inte det ena så… paraply funkar i alla väder.

Hejsan morsan, hejsan stabben…

Fram till lunch hade vi bra skydd från den friska sydvästvinden bakom linjerna av småöar sydöst om Möja. Vi stack dock ut näsan då och då och tyckte väl att det blåste lite men att vågorna höll sig små trots att förutsättningarna för lång "fetch" borde finnas. Vi stannade till i lä bakom Granholmen för lite bad och fika lagom till när solen bröt fram ordentligt.

Anette lessen! "Gentlemännen" låtsas inget se.

Första parkett.

Korsandet av Bergbofjärden blev mycket enklare än befarat och anledningen till detta, och tidigare erfarna "för små" vågor, visade sig när vi kom ut ur kanalen mellan Möja och Söder-Möja. Vinden hade nämligen redan vridit till VSV och nu mötte den oss med kraft trots att vi fortfarande hade ett visst skydd bakom Stora Barskäret. Vi bestämde oss för att ta lunch där och fundera hur vi skulle planera fortsättningen. När jag klev ut på klipporna på vindsidan av ön så blåste det minst 10-12m/s. Vågorna var inte så fasligt höga men med erfarenhet från gårdagen så insåg vi att vi inte kunde fortsätta eftermiddagen med hela gruppen. När vi väl bestämt oss för det var det mer en fråga om hur många som skulle åka båt sista biten till Sollenkroka. Vi kom fram till tre stycken. De två senare trodde vi nog skulle klara vågorna men det gäller ju att orka hålla tempot i motvinden också. Inte så mycket för att komma fram i någorlunda vettig tid utan framför allt för att vi hade två breda farleder att korsa och allmänt väl trafikerade vatten med många färjor och taxibåtar lastade med folk och prylar så här på sommarens "sista" helgdag. Vi hade 12 km kvar varav cirka 9 km i rak motvind på öppna passager. Ett antal kajaker som guppar på oroligt vatten är inte alls lätta att upptäcka i motljus och då vill man reducera exponeringstiden i farleder. Den ene deltagaren hade dessutom ont i en armbåge och var en relativt ny paddlare för oss ledare vilket givetvis också vägs in i bedömningen.

Vi hade tur med båt… Waxholmsbolagen hade för små båtar ute för att kunna ta med kajaker och den enda taxirörelsen i trakten, Sea Cab Möja AB hade som sagt fullt upp med återvändande semestrare fram till klockan 18:30. Genom dessa fick vi dock tag på en kille som var ute på jobb i trakten och kunde ta en extra sväng inom 25 minuter till det facila priset av 800 kronor… och då hämtade han direkt ifrån Stora Barskäret där vi lunchade. Tack Ulf!

Vi gjorde ett sista fikastopp vid fladen mellan öarna Säck och Krokholm. Anna demonstrerade en sista gång sin underbara förmåga att spela fullständigt överraskad över ett ledar"förslag"… " – Ska vi inte sitta häruppe och fika…?" säger hon storögt och med tappad haka där hon står på blåsigaste stället kring hela fladen och får det att låta som om det vore den enda platsen man kan sitta på. Vi andra sätter oss skönt tillrätta nere i talldungen i bra skydd från vinden. Redan efter en minut har jag fått hoppa i vattnet för att stoppa Annas, i två omgångar, iblåsta och ivägseglande fikadetaljer. Men efter en sådan start kan man ju inte enkelt erkänna så hon sitter trotsigt kvar i blåsten med armar, ben, fingrar och tår, runt bullar, tallrikar, koppar och burkar som vinden försöker rycka undan från henne.

En ska bort…

… för Anna har hittat det perfekta fikastället i lä.

Lite demonstrerande hade det blivit från de tre hemskickade, men när vi möttes igen senare på kvällen hade de alla insett att det inte var något att hänga läpp för. Vi hade alla upplevt tre dagars mycket varierad, och om jag får säga det själv, mycket trevlig paddling så att få betala 230 kr för att missa de sista 12 km i rejäl motvind och få komma in säkert och smidigt till Sollenkroka och ta en glass på bryggan kan inte betraktas som en nitlott. Det är i själva verket vad man borde vara beredd på om man anmäler sig på en tur med svårighetsgrad som kanske ligger lite i överkanten på ens förmåga och är något jag ska bli tydligare på att förvarna om inför framtida turer. Det blev dessutom en mer avslappnad sista del av turen för oss ledare när vi kunde släppa mycket av uppmärksamheten i och med en mindre och jämnare grupp än vad det annars blivit. Det var ändå många som var ganska trötta när vi kom in till bryggan vid Sollenkroka. Det märktes om inte annat på att det blev två ofrivilliga "dopp" vid urstigning vilket brukar vara ett relaterat fenomen. Totalt hade vi under turen tillryggalagt 86 km på glid i våra kajaker genom denna underbara skärgård.

Kerstin provar Lars vattenfyllda kajak som bidé.

Nåja.… lite energi hade ni ju kvar i alla fall.

Vi hämtade bilarna och vagnen som stått trygga hos Johan i Överby - Tack Johan! Samma tur hade inte några tyska turister haft som fått sin fina BMW rejält reducerad på utrustning vid Sollenkroka parkeringsplats. Inte utan att man skämdes lite kollektivt som svensk.

Sedan gick allt undan. Att vi hade blivit ett sammansvetsat gäng märktes även vid pålastning av kajakerna vid Sollenkroka och avlastning vid Sunnerstastugan som aldrig gått så smidigt.

Stort tack, mina vänner, för en jättetrevlig tur!

Richard

SMHI hade inte många rätt i sina prognoser under turen, så istället för 7-11m/s stävade vi söderut på lördag förmiddag i nästan obefintlig vind och blå himmel. Därför tog vi sikte rakt på Grönskärs fyr med mellanlandning på Lilla Rödkobben för kaffe med dopp.