Uppdaterad 0701206

Måndag 27 augusti, Hovsjön.
Lätt vandring med 30 deltagare plus vår maskot, hunden Frasse. Vi går in i grandunklet men snart skymtar Hovsjön där vi tar första pausen. Många av oss är litet otränade så ledare Nore tar det lugnt. Leden är nymärkt i blått, ingen risk att gå fel inte. Fullt ut är den blå slingan  5,8 km. Vi passerar högar med skravelsten som är rester från Lelångenbanans byggande. Man kan tänka sig knoget medelst handkraft och häst och vagn. Vi slår in på Egils stig och går över en högplatå. Ljungen blommar fortfarande men den är på tillbakagång. Om en stund kommer vi ut på banvallen. Vi avslutar promenaden med stärkande stretching. Vi saknade den förra säsongen.

  TOP

Lanevallen, onsdag 30 aug,
40 deltagare går en lätt vandring under Nores ledning. En övergiven vedtrave, säkert 50 år gammal, lämplig att göra norsk vanilj av! Vi passerar jaktstugan Gökebotten, hela vandringen går vi rätt mycket på gamla Lelången. Ett parti med hög granskog på båda sidor. Gränstrakt minsann, de har lämnat kvar skylten som markerar gränsen mellan Bohuslän och Dalsland. Mysrast vid Stora Höghults ekhage. Skönt att sitta ner och se solstrålarna sila mellan ekbladen och höra kamraternas trivsamma sorl. Här är ett veritabelt lantbruksmuseum ute i terrängen! Dags att bryta upp och vi går förbi det gamla soldattorpet som får stå och förfalla. Ägaren är åldrig och har dessutom flera fastigheter att bry sig om. En blåklädd telefonstolpe väcker undran. Det är för att hålla hackspettarna på avstånd. Troligen är spettarna musikaliska och finner nöje i resonansen i stolpen! Torpet Hasselbacken med anor från 1790, ägare Lars Grahn som är känd inom Främjandet. Så kommer vi till ett passage med djungelhögt gräs. Vi plöjer oss fram och kommer till slut till Trädskotorpet som låg precis i gränsen. Det sades att makarna bodde i skilda landskap! Allan påpekar att här gick gränsen också mellan Sverige och Norge. Avslutande härlig stretching. Lilian instruerar bra handrörelser för stavgångare. Enligt Stegmätarmannen hade vi gått 6,7 km

  TOP

Poppelskogen, måndag 3 september,
30 vandrare. Ledare Berit och Sven-Erik. Vi startar från Håmulevallen och Allan avslöjar att Sven-Erik har varit elitidrottsman i flera grenar, bla  fotboll där han fick sitt smeknamn Puskas. Jag låter Fokus tala om vem den egentlige Puskas var:

Puskas, Ferenc [poss] f 1927, ungersk fotbollsspelare (vänsterinner). Puskas vann OS-guld 1952 och VM-silver 1954, flydde vid Ungernrevolten 1956 och spelade som professionell i Real Madrid, där han vann Europacupen för klubblag 1956-60.

Ur FOCUS 98 © Norstedts

Håmulevallen invigdes 1944. Vi går förbi Håmule gård där särskolelever skötte korna. Eleverna lät korna beta på fotbollsplan för där var ju så fint gräs. Fotbollsspelarna halkade ibland på komockorna. I dag är det dukat för match och nu är det ingen risk med sådan halka. Gården ligger för fäfot och ogräset frodas på åkermarken. Mangårdsbyggnaden har varit ålderdomshem och skola. Berit och Sven-Erik gick i skola här. En  gång hade Berit slöjd efter skoltiden och skolskjutsen hade gått. De fick gå den långa vägen hem, 5 km är långt för barnaben. Det kunde dröja med skjutsen ibland och barnen förlustade sig allt efter årstid, med att fånga harekulor (Småfisk) och jumpa på isflak. Vi går på en körväg och ser skyltar med varning för skjutbana. En liten stuga, dörren är isolerad med tomma tändsticksaskar. Jag döper kåken till tändstickshuset (Tändstickspalatset finns i Stockholm). Vi går uppför en långsluttande backe och Sven-Erik konstaterar att vi har gått 1 172 steg sedan starten. Så är vi framme vid den märkliga poppelskogen. Allan presenterar  poppelträden  att de tillhör släktet videväxter med 40 arter. De flesta är höga träd med rak stam och lös, ljus ved som kan användas till lådor, pappersmassa och tändstickor mm. Sven-Erik berättar om en stor balsampoppel som avverkats i Håbol, 30 meter hög och hade en diameter på 95 cm. Denna poppelskog är planterad av Fritz Örn som f ö var den siste flottaren på Valboån. Det är en egendomlig trädsamling med  vita, frilagda rötter. Vi rastar i en granskogssluttning  där solen har svårt att tränga ner. Jag ser mig om litet och finner att sluttningen innehåller en intressant bergsformation.med en liten ravin och hällkisteformat stenparti. Så vandrar vi på och utmed en åker ligger havre i en lång sträng. Man gör onekligen den reflexionen att man förstår att det inte är lönsamt att hålla åkrarna i stånd! Vi kommer till själva skjutbanan. Det är Torps skytteförening som har provskjutningar ibland. Har man K-pist, kulgevär eller korthållsgevär kan man få provskjuta här. Sven-Erik berättar att förr fanns fem livaktiga skytteföreningar i trakten och man hade tävlingar sins emellan.  Men så slocknade eldsjälen och därmed  tävlandet.

Så är vi tillbaka till Håmulevallen och vi stretchar en stund vid bäcken där fotbollspelarna tvättade sig innan de fick omklädningshus.

  TOP

Kåtan, onsdag 5 sept,
39 som går med Gun-Inger och Lars-Göran som ledare. Vi ställer bilarna vid Åleslån och går förbi Hällerstugan och ganska snart kommer vi till Tvitjuvan. Här håller storlommen till säger Lars-Göran. I bäcken från sjön finns rester av en kvarn som tillhörde Gumperöd som vi kommer till efter en stund. Gumpreröd var en av de större fjällgårdarna. Lars-Göran berättar om torpet Kagelösa där de desperata föräldrarna tog en säng och satte barnen och några tillhörigheter i den och gick mitt i vintern till Östertåga. Det börjar dugga litet men vi har Kåtan i sikte och här är gott om plats fast en del föredrar ändå att sitta ute. Fast den är ny har den hunnit få "atmosfär" och många historier och sånger kommer i omlopp under sena kvällar när mörkret faller och kaminens glöd värmer. På återvägen träffar vi på flera skolklasser och regnet kom av sig för att återkomma när vi är hemma under tak. Vid Tvitjuvan tar vi sista fruktrasten.

  TOP

Mollön, måndag 10 sept,
22 vandrare. Det regnade stritt på morgonen och det kanske avskräckte. Men då gick de miste om en liten naggande god tur med fint vandrarväder! Lars-Göran är ledare och han känner väl till området som var en av hans arbetsplatser. Han pekar på ett skjul att det var hans första objekt för Uddevalla kommun. Man har byggt ett nytt fågeltorn så även de som har rullstol kan ta sig upp. Det var bra för mig också eftersom jag aldrig vågar gå högst upp i de vanliga tornen. Här var en utmärkt plats för fågelskådning. Det är våtmarker för tidigare var Mollön en ö på riktigt. Och så sent som i början av 1900-talet så var markerna totalt översvämmade. En kreatursfålla skämtsamt benämnd High Chaparal. Vi går förbi Mollöns 4H där små grisar drar till sig uppmärksamheten. Uppför en brant backe och på höger hand ett gammalt soldattorp. Numera är parningplats 1063 inhyst här. Det är Sveriges Biodlares Riksförbund som föder upp drottningar. Efter att ha passerat två grindar går vi uppför ytterligare en backe. En vit pil visar mot naturistplatsen. Nakenbad står det med stora vita bokstäver på berghällen för att man inte ska gå fel. Vi kommer till ett för orten stort flyttblock med en liten sten som stöttar. Höna med ägg säger Gun-Inger att man kallar en sådan formation. Lars-Göran visar en torpruin som daterar sig från 1703. Backstugusittare tycker man kanske mera synd om men de ägde faktiskt sina bostäder medan torparen var skyldig att göra dagsverken för den verklige ägaren. Man undrar vad de kunde leva av på en sådan plats. "Kärlek och fisk i sjön" säger någon i ledet. Kaffet intar vi med strålande utsikt över Hafstensfjorden. Jag filosoferar över att Mollön är ett av Uddevallaborna underskattat strövområde. Vi träffade inte på någon som var ute och gick och grillen är rostig och oanvänd. Vi går i stort sett samma väg tillbaka, det är stor halkrisk på stenar och rötter. Väl framme visar en stegmätare på 2 km och 54 meter. Stretching avslutar.

   TOP

Lindklev, onsdag 12 sept,
49 deltagare, applåd! Vi parkerar vid ett bergrum där det tidigare förvarades ammunition, men nu har en privatperson inrättat en bostad här. Under Gullvis och Svens ledning går vi uppåt, uppåt och åter uppåt i vägvinnande takt. Första biten var ganska plan men i gengäld var det en formidabel djungel och det går undan, trotsande hala stenar och tuvor. Vandringens honnörblommor är ögontröst och skogskovall. Någon hade visst sett en vitsippa blomma, "ur led är tiden" citerar Gullvi Hamlet.  Vi kommer till Pellerundan, gräset växer knähögt men här är välmarkerat. Vi rastar på en ljunghöjd, det var skönt att dyka ner i tuvorna. Nu är ljungen avblommad och lingonen faller från sina grenar men blåbären dröjer sig kvar. Vi svänger av mot väster och det börjar dra neråt. Vi fruktrastar vid en höjd. Den som känner för det kan gå upp och titta på utsikten, säger Gullvi ledartaktiskt. 40 av oss gjorde det. Ett markområde var uppspekat och vi spekulerar vilket djur som gjort det. Grävlingar gissar de flesta. Det kan lika gärna vara hjortar, Gullvi säger att de är synliga ibland. Själva utsiktspunkten är 132 m ö h upplyser Allan. Vi går neråt som på vingar. Elof  hade, innan vi startade, satt upp en trötthetsskala från 1 – 5. Alla går i mål på 1 så vi har gott om kraft kvar till dagens göromål. Som avslutning kör Lilian en genomgående stretching. Stegmätarmannen hade mätt sträckan och vi har gått 5,3 km

  TOP

Silverfallet, Ljungskile måndag 17 sept
27 som vandrar. Vi parkerar vid fotbollsplanen och går till vattenverket. Uppför en seg backe och vi är vid Stora Skarsjön. Där träffar vi en skolklass från Lilla Edet. Vidare på färden, Stig leder oss i snirklar och vi passerar ett område barrskog med höga, raka stammar.  Han har valt ut en kanonfin plats på en liten halvö till Lilla Skarsjön. Här har vi en härlig kaffe/matstund. Denna vandrings växt är pors. Vi luktar på den och låter oss berusas. Ja, den används faktiskt som brännvinskrydda! Vi bryter upp och går makligt vidare och går över Silverfallet på små broar. Vi går förbi och några går upp till Muntras grotta.

Vi fruktrastar på bron så vi ser fallet. Det är ganska litet vatten i det men ger skäl för namnet ändå. Det hette Äsetfallet förut men till badgästernas fromma, antog man det mer klingande namnet Silverfallet. Fallet finns i Tjöstelsrödsbäcken och har en fallhöjd på 15 meter. Vi slutar denna natursköna promenad med god stretching.

  TOP

Silverfallet, onsdag 19 sept,
52 är med om denna omväxlande vandring. Stig och Kerstin leder oss kors och tvärs, hit och dit. Ömsom tuff natur, ömsom snäll landsväg. Vi går förbi Nilsetorpet  som är en backstugeruin. En omkullblåst gran som är vriden, precis som man vrider nacken av en höna. Vi gör många stopp vilket är nödvändigt eftersom vi ibland går i obanad terräng. Vi går litet på Skarsjöleden, Här finns Mellanvattnet, lämningar efter ett dagsverkstorp under Simmersröd. Vandringen går rätt mycket i Simmesröds marker. Äntligen dags för rast, klockan är närmare 12.00 och Stig signalerar stopp i en granbacke. Snart finner vi bekväma platser i mossan och låter oss väl smaka. Nu börjar det regna litet, tur att det var torrt vid de svåra passagerna. Grottan och Fallet är de stora begivenheterna på denna runda, se ovan. Vi stretchar inte, regnet silar ner och det har dragit ut på tiden.

  TOP

Hällevadsholm, måndag 24 sept.
20 vandrare som startar från Sjövallen. Här i juli samlas dragspelare till gille, över 200 kommer hit med barn och blomma och andra åhörare. Gun-Inger berättar sägnen om drottningen från Hud som skulle gifta sig med Kung Rane. När bröllopet skulle till, hade kungen ångrat sig och dragit i väg på jakt i stället. Bruden blev mäkta förgrymmad och brände ner Raneborg som således blev Svarteborg. Kung Rane med polare kom i strid med drottningens följe på Stenehed. Bägge regenterna och en massa annat folk dog i kampen. Hur vet man det? Frågar man precis som skolgossen som Allan mötte när vi var vid Silverfallet. Tja, mun mot munmetoden och så har väl historien bretts på för varje gång den har berättats.

Vi går för bi "Elins hus, Inte nu igen, Elin". En av vandrarna berättar att han kom förbi med sin lilla tax. Denna tyckte hönsen var spännande men ägarinnan utgöt sig i eder!

Dagens växt är asp, Populus Tremula, Gun-Inger visar upp en liten kvist av den och färgerna sprakar. Man kan behålla dem färgglada om man sätter dem i en del glycerin och två delar vatten, säger en kemikunnig dam. Etymologi. Artnamnet tremula kommer av latinets tremulus (darrande) och syftar på de lättrörliga bladen. Enligt gammal folktro var Jesu kors gjort av aspträ och aspen blev därför dömd att för alltid stå med skälvande, darrande blad.

Vi rastar vid själva Stenehed. En märklig böjd stenrad på nio stenar som har tolkats som någon slags kalender. Fantasin skenar lätt på en sådan plats. Så går vi igen, nu är målet Varggropen. På ett ställe är en massa slipers dumpade. Det är från en trädgårdsägare som upptäckte mördarsniglar. Men dessa vandrar som bekant en lång sträcka varje natt…!Gun-Inger  berättar om forna tiders jaktmetoder. Vid fångst av räv använde man gropar som man täckte samt hade en anka som lockbete.   När man vittjade, skickade man ner en liten pojke som bedövade rävarna och befriade ankan.

På ett ställe träffar vi på öronmusslingen, Bohusläns landskapssvamp. Det är lättvandrat men rätt långt för att vara måndagsvandring, drygt 5 km visar en GPS som en herre hade med sig. Vid en så pass lång vandring är det viktigt att stretcha ut musklerna, betonar Lilian. Och så gör vi det! Vi tackar Gun-Inger och Lennart för en jättefin och lärorik promenad.

  TOP

Stuveryr onsdag 26 sept.
 41 st som går cirka fem km.. Vi startar från en exploaterad grusgrop som tidigare var en fotbollsplan.. Till att börja med följer vi en väg och går förbi en f d cementfabrik (1960 – 1980) som är ombyggt till bostadshus med 60 cm tjocka väggar! Aha! Man kan dra slutsatsen att det är till nämnda fabrik all sanden har gått. På andra sidan Ellenösjön kan vi se Torps skola, Dagsholm., Ellenö gård och "Lycksalighetens ö". I somras var det strandhugg här av ett gäng kanotister som lämnade en massa skräp efter sig. På 1950-talet var det en man som fiskade gäddor och sålde till Norlanders fiskaffär i Uddevalla. Den låg ungefär där Yerba ligger i dag. Området Sommen är numera sålt till en holländare för 1,6 miljoner. Vi såg en holländsk flagga på en brevlåda men då förstod vi inte varför den var där. Nu går vi uppåt i skogen i så gott som obanad terräng. En torpruin, Björkeröd, torpet hade faktiskt varit så stort att de haft oxar. Nu bor det grävlingar här, flera hål att ramla ner i. Här växer gott om skägglav på träden och det lär betyda god luft. Vi vandrar på ett mosstäcke, en lisa för asfaltströtta ben. Så mitt i mossriket kastar Sven-Erik av sig ryggsäcken och vi andra följer hans exempel för nuu är det FIKA. Så går vandringen vidare i mossan och nästa rast är på en höjd där vi har en fin vy över trakten. När vi är mätta på utsikten, följer vi en körväg och det är lätt vandring fram med lätt nerförbacke. Ett parti granar är klädda med vattendroppiga spindelnät som glittrar grant. Så är vi framme vid grusgropen och till höger in i skogen är det gravhögar. Solklart att det har funnits där gruset legat också, men det har man inte låtsat om! En diskussion om olika yrkesuttryck. Fälla är när man för två glödgade järnstycken mot varandra. Avslutande stretching och vi tackar ledarna Berit och Sven-Erik för en välorganiserad vandring. Lagom fort, tydlig markering och intressant information om trakten. Man kan notera att tallarna är angripna av en sjukdom, barren gulnar och bara dröser ner.

  TOP

Måndag 1 okt, Kåtan ej gått.

  TOP

Brattåsbäcken, onsdag 3 okt.
49 vandrare, ledare är Gudrun och Weine. Vi startar från Nyckelås, går en bit på vägen förbi tanksen och mot Fasseröd och så in i skogen. Med speciell Weinehumor är vår vandring döpt till Egonspåret Grand de Luxe. På ett ställe växte en slags gran med blanka barr och helsymmetriskt byggd. En främmande fågel så att säga. Vi kommer till en israndsbildning och vi går på toppen av den. Här är mäktigt med den meandrande Brattåsbäcken som rinner upp på Herrestadsfjället och mynnar ut i Kasen vid varvsområdet. Bäcken är kulverterad numera och svårt att se var den mynnar ut.. Stegmätarmannen berättar att han hade sitt kontor i närheten av den. En gisten bro leder över och vi går stadigt uppför men takten är sansad så vi är inte andfådda när vi är klara. En blivande silverskog  tangerar vi, troligen blir plantorna till julgranar. Weine rekommendeerar en promenad här när daggen i spindelvävarna glänser som ett kristallpalats.Vi rastar vid Fallet i Brattåsbäcken. På en gammal karta jag har, är tre kvarnar markerade och vi ser litet murrester och en vattentunnel. Enligt obekräftade uppgifter fanns också en turbin som producerade el till närområdet. Det är skönt här och det är litet svårt att lämna platsen men ledaren manar med sitt JAA och så är vi på benen. Växten för dagen är al och den är märklig för den bjuder inte på höstfärger utan fäller bladen gröna. Den lever i symbios med en svamp så den får sitt näringsbehov tillfredsställt med dess hjälp. Man kan notera att i bladvecken sitter de nya bladanlagen klara att spricka ut när vårsolen kommer. Vi passerar tanksen bakifrån och när vi gick förbi den i början sa Weine att det lyser en röd lampa på anslagstavlan då det är övningsskjutning. En flaggstång mitt i skogen!

Framme vid bilarna avslutar vi med stretching.

  TOP

Brattåsbäcken, måndag  9 oktober.
27 st under Gudrun och Weines ledning. Det mesta av vandringen är en repris från i onsdags, t o m vädret är lika underskönt. Vi startar från kolonilotterna, (en del otroligt välskötta) och följer onsdagens vandring till Egonspåret efter första stigningen efter bäckenbron. Sedan följer vi Egonspåret, tar av mot skjutbanorna och rastar vid "kvarnbron". Det är så osannolikt härligt denna höstdag.

  TOP

Bjursjöterrängen, onsdag 10 oktober.
Lars-Göran är ledare och vi skulle egentligen gått till Byhagen men det är älgjakt så han fick tota ihop en ersättningsvandring. Det lyckades han bra med. Vi ställer bilarna uppe vid Helenedal och går över Sportstugevägen, en bit på Lelången och in i skogen och uppför backen till Råberget, den första torpruinen. Lars-Göran berättar att de rev huset inte för så länge sedan. Han hade varit inne på kaffe t o m. Den förste soldaten Isak Kluns bodde här 1797 fanns en uppgift om. Troligen fanns torpet tidigare. Vi går och går och kommer till Bohusleden som vi slår in på. En husvagn har vält och vi kollar in minnesstenen från 1932. Allan berättar att stenen försvann en gång. Då beordrade officer Andreasson på Torpet Björkebohagen, ett gäng värnpliktiga att leta efter den och fann den verkligen. Därefter lät han gjuta fast den. Vi rastar vid Bjursjöns norra ände efter att ha passerat Ramsedalen som också ganska nyligen är jämnat till marken. Fast det är mulet är det skönt ändå. Löven singlar ner över oss. Allan har räknat till 50 deltagare. En ny tjej och hennes gulliga hund var med. Andra delen går mest på banad väg, kort rast uppe vid motionsplatsen, resten på elljusspåret och vi stretchar oss lösa. Lilian hittar alltid på roliga rörelser som vi kommer i otakt med. Det blir skratt förståss! Stegmätarmannen sa att vi gått 8 km. Lars-Göran sa när vi började att vi skulle gå 7 200 meter.

  TOP

Strandpromenaden måndag 15 oktober.
25 stycken och vi går från Kvantum till utanför Rödön fram och tillbaka. Ledare Karl-Erik och Gun-Inger. Vid infarten vid Svenskholmarna  just vid  själva ingången till den riktiga Strandpromenaden har Rotary Skansen planterat en Platan. Den kan bli 500 – 600 år gammal. I gamla tider var det herr och dambad åtskilt med plank men unga herrar blev duktiga på att simma… här står 10-talet järnstolpar. Vad är det för något? Gun-Inger svarar rappt på detta och det är från Suezkrisens dagar då tankers låg förtöjda i Byfjorden i brist på transporter. Ett nytt hopptorn är uppfört.  Själva bron på Promenaden är 101 meter lång och 39 miljoner kostade det hela , hittills. Hästepallevägen fyller 100 år nästa år, den byggdes som nödhjälpsarbete 1907—08. I slutet av Strandpromenaden ett ribbtak. Varför? Jo, glin har tagit sig före att kasta sten uppifrån vägen. Men varför ribbor? Småsten gör ont i skallen det också, dessutom vore det bra med ett heltäckande regnskydd.

Vi minns det gamla huset med snickarglädje  vid Bodelebukten. Det flyttades från Kristinedal eftersom det spökade i det. På nya stället blev det lugnt! Här har inhysts vägarbetare och badgäster. På senare år innan rivningen, vandrarhem.Vi famnar den stora eken vid Sörkullen, fyra personer med långt mellan vingspetsarna famnade den.  På Sörkullen fanns en punchveranda en gång. Gustavsberg, ja det är onödigt att skriva att det varit badort bla! Bla! Men att välgöraren Anders Knape hade varit kapare var nytt för mig. Kaparknape var ett epitet i slutna kretsar. Han var fattig men blev oerhört rik. Men han gjorde bra saker med sin rikedom. Han ordnade så mindre bemedlade men begåvade pojkar fick högre utbildning. Karl-Erik kände personligen en som gått på skolan. Viken framför Snäckan heter Grumsviken eftersom man rensade fisk här. I huset slottet kan man beundra handmålade ristapeter, säger Gun-Inger. Och i Snäckan och Sjöstugan förvarades redskap. Strandvägen ut mot Lindesnäs kantas av sommarstugor som stans välbärgade borgare lät bygga i början av 1900-talet. Flera är ritade av arkitekt Torbourn som f ö hade sin egen sommarvilla vid Hermansbukten på motsatta sidan Byfjorden. John Pettersson på Ban skänkte pengar till denna del av stigen för att underlätta för sommar/badgästers promenader. Vi rastar framför Rödön. Björkar är så gott som avlövade och grenarnas filigran[1]mönster avtecknar sig. Några tallar klädda med barkmosaik. På återfärden går vi upp en sväng i Gustavsbergsområdet. Gun-Inger förtäljer: "inne i societetssalongen står en klocka. Den klockan härstammar från Gullmarsberg. En gång var Knape på besök därute och ville köpa klockan. Den var inte till salu. Då säger Knape, efter en stunds fundering 'Äsch, jag köper gården'och så gjorde han det." Ett träd är planterat vid den gamla pojkskolan. Det är Ginko Bilova. En dam som är apotekskunnig, känner väl till drogen. Under sin lärlingstid fick hon hantera blodiglar som var ett läkemedel!

Ginko sägs förbättra minne och hjärnfunktionerna eftersom blodflödet till hjärnan ökar och det skapar en effektivare näringstillförsel och syresättning, reaktionstiden förbättras, det förbättrar metabolismens effekt och diverse andra kroppsfunktioner genom sin blodflödande effekt. Ginko ger en boost av energi, och är en kraftig antioxidant, precis som te. Ginko har sitt ursprung i Kinas traditionella medicin.

Vi avslutar med stärkande skrattstretching.

  TOP

Abborresjön, ledare Lilian och Allan.
54 vandrare. Vi går sju kilometer upp och ner, förbi blåa sjöar där höstfärgerna speglar sig, muntra små bäckar. Det är rätt blött men vi klarar oss. Spängerna är hala eller som de säger i Bohuslän, 'slepete'. Vi stannar till vid Ön eller Kjellmans backe. Öde från 1903, man tror att det var vattenomflutet här, därav mamnet Ön.   Kjellman som bodde här lär varit farfar till Homeopat Kjellman i Herrestad. Vi tar långrasten vid Krokestugan. Lilian bär ut stolar och i gottar oss i det vidunderlaga solgasset. Matsäckarna är rikligt tilltagna. Allan påminner oss om hur andra hade det, till exempel folket på Kagelösa. Här är gränstrakter och det ska finnas ett "Treriksröse". Gränserna var litet godtyckliga så man fyttade rösena emellanåt för att få mera mark. Tvistemarken är ett lokalt namn för denna plats. Vi fruktrastar vid Abborresjön och avslutar med stretching.

  TOP

Råhagen, måndag 22 okt,
31 vandrare. Ledare Lilian och Allan. Råhagen var från början en gård. Till vänster, strax efter start ser vi rester av en ladugård. När paret Hell kom till Vennerberg 1963, var ladugården en populär lekplats tills de upptäckte spökerier. Det visade sig vara ugglor. Ladugården döptes till Ugglehuset. Så kommer vi till stället där uggleholken hänger och fällplatsen för torggranen härom året. Här går vi nerför backen till vänster. En kvinna gick vilse härom året och man fann henne död nere i ravinen. Vi korsar Dynamitbacken och går in i skogen och kommer till Uddevalla  bågskytteklubbs bana. De hade måltavlor ute i terrängen också. Vi rastar vid en rätt stor vattensamling. Allan behärskar Tanumskan och döper den lilla sjön till Daben eftersom den är namnlös. Han utlyser en tävling om vem som plockar flest rönnbär fram till målet. Det är en skön höstdag med idealisk vandringstemperatur. Vi går förbi ett område där kaprifolen växer tät. En hel del  dramatiska stenformationer går vi förbi. Här finns rätt många torra träd. Framme vid Råhagen så  har vi en stunds härlig stretching. Men vem vann egentligen tävlingen? Ingen, det fanns helt enkelt inga rönnbär!

  TOP

Havskuren, 24 oktober.  
Ledare för 52 st är Sven. Lätt vandring utan nivåer. Det har varit nära fem minusgrader under natten och ännu ligger en frostspegel över vattenpussarna. Vi statar med glatt humör från Fridhems parkering och går förbi ett bränslelager för att om en stund komma till Bohusleden. Just där ligger torpet Mörtevik. Vi följer den gamla Dalslandsvägen över mitt i Havskurenmossen. Den väg mot Dalsland som vi nu använder, blev klar 1941. Det tog åtta år att bygga den och slutnotan litet över 400 000 kr.

Sven stannar gruppen vid resterna av den gamla Torvströfabriken. Allan läser ur boken Bohusläningen 100 år där det står om anläggningen. Jag citerar en snutt:

Torvströaktiebolaget Hafskuren bildades i januari 1880. man skulle nyttja mossarna till torvströ, torvmull och bränntorv.   Man knöt stora förväntningar till projektet. Men förhoppningarna grusades och konkursen blev ett faktum. Fordringsägarna klarade inte heller av det och driften stoppades. I en notis från 29 juli 1920 kunde man läsa att torvströfabriken på Havskuren har satt igång   med ett 50-tal man. F n beräknas 600 balar per åttatimmarsdag. Anläggningen är en av de största i Västsverige.

Svens far körde med sina hästar åt fabriken. Och densamma var en förbjuden tummelplats för pojkar. Det kom gäng nere ifrån Ramneröd och Karlsruhed och då kunde det urarta till råkurr ibland. Så viker vi av Bohusleden och tar till höger helt stiglöst. Vi rastar i en glänta och jag hittar en solstråle att sitta i. Det är så skönt här men Sven blåser i pipan och då måste man lyda om man vill hitta hem igen. Helt oförmodat ligger ett kvartsblock i vår väg. Märkligt eftersom ingen kvartsförekomst finns för övrigt. Så kommer vi till lämningarna av Svens barndomshem. Det rönte ett trist öde, militären köpte huset för att elda upp det. Fast jag inte har några känsloband till stället, tycker jag det är beklämmande. Sven visar oss en stor damm som fanns då han bodde här. Nu är den raserad men murarna är fortfarande synliga. Sven lärde sig simma här f ö. Jag döper platsen till Svensdamm. De hade dämt upp så pass mycket vatten att de kunde driva en liten spånhyvel. Längre upp i bäcken (1 km) fanns en damm till. Vandra vidare uppmanas det från kön och vi går byvägen fram till platsen för Gnällens skola där vi fruktrastar. Den brann  år ????  . Raka spåret till bilarna där vi sträcker ut alla småmuskler vi har. Skogsmannen har mätt till åtta km.

  TOP

Skötteröd 29 okt, måndag.
Ej gått men det var "Bångenväder" med 14 deltagare.

  TOP

Torreby, onsdag 31 okt.   
43 deltagare, varav en nytillkommen. Ledare Gullvi och Elof. Vi fick en uttömmande information om Torreby våren 2005 så Elof finner för gott att vi ska bara hålla reda på tre saker: här finns ett tegelbruk, kung Oskar har varit här och Elof själv som firade sin 50-årsdag på Slottet. Vi går mot Herrgårdsbyggnaden, viker av på det nylagda röda spåret upp till vänster. Vi kommer upp på Flaggberget. Här är en flaggstång och när Slottsägare Sörensen kom med båt på Färlevfjorden såg han flaggan på långt håll. Här är en del informationsskyltar men det mesta är för gröngölingar i skogen. Vi stannar upp inför ett skogsparti. Granarna är planterade 1960 och när dessa är färdiga att skördas, ska man plantera ädellövskog här eftersom jordmånen är lämpad för det. Så kommer vi till vad som liknar ett stordike utan vatten. Det var rester av en järnväg som Sörensen lät anlägga för att transportera kalk från en skalfyndighet. Detta ströddes ut på åkrarna. 

"Nu är det elvakaffe" utbrister Gullvi innan någon hunnit fråga "när får vi kaffe?" Vi bänkar oss i en torrsluttning bland granarna. Lilian delar ut information om resan till Norra Småland den 20 november. En hel del plantor av silvergran, märkligt! Men inte så konstigt, när vi är på benen igen kommer vi strax till fem bamsegranar, tre silver och två vanliga. Den minsta är  29 meter och den största 38. 1746 så skulle ett mastträd vara  20,8 meter . Vi kommer ner till den asfalterade vägen och korsar den. Träden är rejält mossbelupna här. En solitärek kallad Predikanteken, Man samlades här för fri religionsutövning. Ekar var viktiga träd, skadade man en ek kunde man straffas. Vi kommer ner till Herrgåden och vi tar till vänster mot banorna. En byggnad håller de på att plocka ner sten för sten. Här är en byggnad som jag tolkar som ett orangeri. Det är få golfare i farten så vi får behålla våra huvuden. Vi fruktrastar nere vid småbåtshamnen och går så fram till parkeringen. Vi stannar upp och tittar på den åtgångna stallbyggnaden. En gång rymdes det åtminstone 16 arbetshästar samt "finhästar" där. Vi avslutar med stretch. Skogsmannen noterade  4,9 km .

   TOP

Gnällen 6 november, ej gått.

    TOP

 De hade spått snöblandat regn och annat oväder tills i dag men de blev inte sannspådda för solen slösar med höststrålar och vi får en fin vandring på åtta km. Ledare är Lilian och Allan. De har nyss rekat här och rekommenderade stövlar. Det var ett gott råd, för det är ganska blött när vi går över myrarna. Allan berättar att det är 57 sjöar på Herrestadsfjället, och av dem passerar vi  Hällersvattnet, Furuvattnet och Stora och Lilla Stussvattnet. Den knappt synliga stigen är markerat med gult men så viker vi av från den och ledarna uppmanar att vi ska hålla tätt ihop för det är stiglöst. Det bär iväg till Herrestadsfjällets inre. Jag tänker på en ordlek från skolan där man frågar:

" Hur långt in i skogen kan man komma?"

"???"

" Till mitten förståss, sen går man ut ur den" 

En liten sjö glimmar till mellan stammarna. Det är Hundgäddevattnet. Ett  sådant konstigt namn  men det syftar på karpfisken elritsa. Den har många namn: Alkuva, alkutta, alekula, alkura, kur, äling, elling, glirr, gli, blindsill, budd, hundgädda, iggling, im, kvidd, laxbådd, lortbuk, mjolpus, mudd, spragg, stensil, görkänga, skinnfisk, agn, ölkytt och örkytt. Vi gör det bekvämt för oss och intar våra matsäckar under sedvanligt skrattande och glammande. Vi går samma väg tillbaka och har fruktrast vid Hällersvattnet. Vi är 47 stycken som har gått. Detta var den sista riktiga promenaden för säsongen. Stretching vid Åleslån. 

  TOP

Så följer i en skön blandning, allsång, lotterier, och historier. Lars-Olof berättar en saftig skröna från det marina livet och Rune tar fram sitt bästa spexhumör ur portföljen. Han leder oss i en protestvisa mot Allsången. Allsången kan vi vara utan, allsång kan vi vara utan, allsång kan vi vara utan, men vi gör så gott vi kan…

Nej, Det kan vi inte så vi klämmer i med den glade vandraren allt vad vi förmår.

Ett tack till alla ledarna medan Sune spelar soft 10 000 röda rosor. Så mycket tid med arbete och planering som de lägger ner för att vi ska ha det trevligt, är värt flera rosengårdar.

Nu kommer svaren på de finurliga fågelfrågorna, fast jag fick inte godkänt för mitt lika finurliga svar på vad som är efter Vättenrundan. Trast (Te-rast) ha! Ha! Bästa man på plan var Tyra Johansson med alla rätt.

Nore efterlyser foton på Hällerstugan eftersom de ska göra ett collage. Allt roligt får ett slut, så och denna nöjesstund. Lilian tar farväl av denna säsong med att sluta som vi började: att sjunga Främjarevisan.

Men det bästa återstår: Resan till Smålands Taberg nästa tisdag. Fortsättning följer.

  TOP