Inget är omöjligt

»Det har gett mig en känsla av att jag måste passa på. När jag kan vill jag ge mig ut, uppleva och prova nya saker.«

–Om någon säger att det är omöjligt, då måste jag prova. Jag måste få försöka själv, det är jag som ska bestämma om det går eller inte, ingen annan.

Anders Andrae sitter i rullstol och har en lång historia av perioder då kroppen inte riktigt varit med honom.

– Det har gett mig en känsla av att jag måste passa på. När jag kan vill jag ge mig ut, uppleva och prova nya saker. Alla ska vi dö, jag kanske inte tidigare än någon annan, men jag vet att mitt handikapp kommer att bli sämre och begränsa mig mer i framtiden. Så jag vill verkligen passa på.

Det är en fin men kylig kväll vid Gränjestjärnen vid foten av Städjan. Ikväll sover Anders Andrae och Knut Joensen från Friluftsfrämjandet i ett vindskydd här. Imorgon väntar ett försök att ta sig upp på Städjan, Dalarnas högsta berg.

– Det har varit ett av mina mål länge. Jag gjorde ett försök för snart 10 år sedan, men från den brantare sidan. Det gick inte. Nu ska jag prova från andra hållet. Jag har ingen aning om det kommer att gå, och det är egentligen inte det viktiga. Det viktiga att göra ett försök och få en härlig upplevelse.

»Många säger att det har känts krångligt och svårt och
att man då låter bli. Det är synd, för det behöver inte alls vara så.
Det går att göra så enkelt. «

Anders beskriver sig själv som tjurskallig. Särskilt om någon påstår att något är omöjligt för honom och hans rullstol.

– Blir det för brant på någon vandring hoppar jag ur rullstolen, kravlar mig upp och drar rullstolen med mig. Det tar ju en stund förstås. Men jag är envis.

Förr, berättar Anders, tältade han mest på campingplatser. Men friluftslivet drog alltmer, och numera slås tältet bara upp i naturen.

– Delvis handlar det om att jag ju inte slår upp tält som andra. Jag får ju krypa runt på marken, det går inte att få upp ett tält sittandes i en rullstol. Och det är inget jag gör med publik. Så då får det bli vildmarken, säger Anders och skrattar rätt gott.

– Men självklart är det också lugnet och känslan av stillhet som lockar. Annars hade jag ju också kunnat stanna hemma.

Sedan några år tillbaka driver Anders föreningen Skogstur. Där vill han inspirera och hjälpa andra med olika funktionshinder att ta sig ut i naturen, oftast på vandringar. Efterfrågan på Anders turer har varit stor, och vittnar om att här finns en stor grupp människor som, liksom alla andra, mår bra av och också längtar efter friluftsliv, men som sällan får möjlighet att uppleva det. Anders säger att hindren och oron över vad som är möjligt ofta finns både hos individen och hos den förening eller organisation som vill erbjuda en aktivitet.

– Många säger att det har känts krångligt och svårt och att man då låter bli. Det är synd, för det behöver inte alls vara så. Det går att göra så enkelt.

Han berättar om en man han mötte för två år sedan som då, 47 år gammal, aldrig hade varit ute i naturen, för att han trodde att det inte gick. Anders tog honom med och nu är han regelbundet ute på egen hand.

– Den typen av möten gör mig glad, och stolt. Att göra det möjligt för fler att komma ut, det är något som jag känner är otroligt viktigt. 

Krångla inte till det

Tillsammans med Friluftsfrämjandet på Lidingö har Anders ordnat vandringar för personer med olika slags funktionshinder, och även där mött ett stort positivt gensvar.

– Jag tror att det finns fler lokalavdelningar i Friluftsfrämjandet som är sugna på den här typen av aktiviteter men som inte riktigt vågar.

Anders råd är att inte krångla till det. Och att det går att göra mer än man tror.

– Det behöver inte vara helasfalterat för att ta sig fram med rullstol, en grusväg går bra. Och man behöver inte gå långt, det finns fina områden nära vägar och parkeringar, det går att skapa en stor upplevelse utan jättelång förflyttning också. I alla fall som ett första steg, så att man vågar ge det ett försök.

Själv vidhåller han att ingenting är omöjligt. I alla fall inte innan man har provat.

Av: Cajsa Rännar