Friluftsfrämjandet - Huddinge Lokalavdelning

Den märkliga historien om vinterleden

Enafors- Snasahögarna

Vi får börja med att gå tillbaka i tiden ett drygt halvsekel, närmare

bestämt till 1957. Det året kanske ni, som var med, minns eftersom

det var då Kvitt eller Dubbelt började på TV, den första Sputniken

sköts upp eller för att Ingemar Johansson just hade blivit europa-

mästare i tungviktsboxning och försvarade titeln mot Henry Cooper

Det året, den 13 februari skidade en grupp ungdomar från Enafors

mot Snasahögarna. Ett ödets nyck gjorde att sex av dessa unga

människor aldrig skulle komma fram till målet för turen.

Om detta var jag lyckligt omedveten när jag kämpade med Sveriges

geografi i klass sex i Kämpetorp skola i Älvsjö, min barndoms

lärosäte vars största tillgång var en stor bandy-och fotbollsplan där

vi tillbringade åtskilliga timmar med vår bandy-intresserade magister.

Förutom att lära oss städerna i vårt långa land och bandyns grunder

gjorde han en annan stor insats som skulle komma att spela en

avgörande roll i mitt fortsatta liv. Han arrangerade en resa till fjällen

med klassen. För mig blev det som att komma till en ny värld. TV

hade nyligen gjort sin entré i min familj så för bilder hade jag dittills

varit hänvisad till Nordisk familjeboks upplaga från 1933. Jag hade

därför väldigt rudimentär uppfattning om vad fjällen egentligen

innebar. Min dittills nordligaste resa hade gått till Falun och jag hade

ingen som helst insikt om vad de fria vidderna, de blånande bergen

innebar liksom friheten att välja sin tältplats med utsikt över dalen

nedanför det fjäll dit man mödosamt vandrat under dagen.

Fyllda av förväntningar tog vi nattåget till Enafors. Åreskutan hade

jag målat in på min Sverigekarta under geografilektionerna i

Kämpetorp,men hur mäktigt och imponerande fjället egentligen var

hade jag ingen insikt om. När vi närmade oss första kullen i Jämt-

land fotograferade jag den med min mammas lådkamera, som hon

efter moget övervägande lånat ut och noterade att jag fångat

Åreskutan på bild!

34 förväntansfulla ungdomar steg av tåget i Enafors en morgon i

slutet av maj och inkvarterades i en mindre stuga intill Sporthemmet

(som det hette på den tiden) där vi fick inta våra måltider.

Följande dag mjukade vi upp oss med vandring till Högåsen där vi

offrade en slant till Myrguden för att försäkra oss om bra väder och

lyckosam vandring. På kvällarna ventilerade vi , med begynnande

pubertetsallvar livets mysterier innan vi somnade djupt efter dagens

lite ovana ansträngningar.

Efter några dagar var det dags för resans höjdpunkt. Vi skulle

bestiga Snasahögarna som man kunde se mäktigt hög och massiv

från husets baksida-lockande men också respektingivande.

För denna rejäla vandring hade vår lärare lejt en guide från

Sporthemmet och tillika dess ägare, Göte Ek. Han var en

kraftfull man i sina bästa år som med på färden hade två hundar, Jag

vill minnas att det var älghundar, som trivdes med att få lotsa den

stora gruppen och chansen att springa fritt i skogen.

Vi följde sommarleden genom skogen de ca fem kilometerna fram

till bergets bas en lätt promenad även med den något tyngande

ryggsäck i grått vindtyg som de flesta av oss medförde för att kunna

härbärgera dagens matsäck

Snasahögarna stupar brant den sista biten genom björkskogsbältet

ner mot slättlandet. Takten på promenaden sjönk betydligt när

sluttningen blev allt brantare och konditionen sattes på prov. Vi blev

färre i täten av gruppen men vår vilja att bestiga berget var inte

kuvad. Vi hade just passerat björkskogsbältet när vår guide

bestämde att vi skulle rasta och göra upp en eld där de som inte ville

vandra vidare upp mot toppen kunde stanna och vila. Matsäcken

inspekterades och snart hade vi fått nya krafter.

Nu skall jag visa er något, sa vår guide ackompagnerad av bruset

från den pga snösmältningen vattenrika Silverfallet, och tog med sig

de nyfikna en bit in längs skogskanten där knotiga fjällbjörkstammar

och kråkris mötte den kilometerlånga sluttningen upp mot fjället inte

alls långt från vår rastplats.

Jag kommer aldrig att glömma den promenaden. Precis i skogs-

kanten låg ett antal skidor, stavar, en pjäxa och en mössa nu i gräs

och ris i begynnande vårblomning så här i slutet av maj.

Det var resterna efter den lavinolyckan som samma vinter så tragiskt

hade förvandlat en fin skidtur till ett helvete och ändat sex unga

människors liv

Ledaren berättade om hur han fått larm den här dagen av en

överlevande som skidat till Enafors för att hämta hjälp. Hur han

snabbt tillsammans med sina lavinhundar begivit sig olycksplatsen,

innan militär med bandvagnar från Östersund hann fram och där haft

den plågsamma uppgiften att lokalisera och gräva fram de

förolyckade, för övrigt tillsammans med en ledare i friluftsfrämjandet

i Huddinge, Hans Lundgren som av en slump råkade passera

samma område och fick hjälpa till. Tom den legendariske

fjällflygaren Spökis engagerades och landade på myrarna nedanför

fjället för att kunna bistå eventuella överlevande.

Trots att det nu var varmt och skönt med blå himmel och ljumma

vindar hade jag inga problem att framför mig se ungdomarna

kämpande för sina liv i snön några månader tidigare.

Kanske var det en bra upplevelse för mig. Upplevelsen kommer jag

aldrig att glömma. Den har satt outplånliga spår i mitt då unga och

fortfarande effektiva minne. Kanske är jag mera försiktig idag, tack

var den dagen, när jag åker skidor i fjällen.

Efter en stund fortsatt några av oss upp till toppen. Som jag minns

det idag snarast sprang vi upp. Hur det gick till vet jag inte men man

var väl ung, lätt och van att springa. Snön låg kvar på toppen och när

vi åkte kana i svindlande men riskfylld fart nedför berget, efter att en

kort stund imponerats av utsikten från toppen var minnet av de

obehagliga synerna bortblåsta. Hemfärden gick via promenad till

Handöl och buss därifrån. En inte oäven dagsetapp för en 13-åring.

Historien kunde ha tagit slut här. En ung pojke blev begistrad av den

vilda skönheten i fjällen men fick också en handfast insikt i de krafter

man kan möte när naturen spelar sin ödessymfoni!

Men så blev det inte

Jag kom att återvända till Snasahögarna flera gånger både vintertid

och sommartid. Berget fortsatte att locka!

En av dessa gånger jag vill minnas att det var i mitten av 80-talet

således ett trettiotal år efter den första minnesrika vandringen

genomförde jag en sen många år närd dröm-att tälta vid den lilla

vattensamlingen nedanför Silverfallet. På vandringens näst sista dag

en solig och varm augustihelg satte vi upp våra tält och svalkade oss

i det fortfarande isiga snösmältningsvattnet. Vi åt en som alltid under

vandringar god middag och såg solen gå ner över bergskammen i

väster. Bara några minuter senare slet en kulingstark vind i våra tälts

förankringslinor och tvingade oss båda att snabbt förstärka de

värmande lagren i klädseln. Knappt hade vi hunnit med det innan

blåsten försvann-lika snabbt som den kommit. Jag hade upplevt

fallvindar för första gången, något som jag senare i livet lärt mig

känna igen under segling i Turkiet och vandring på Kilimanjaros

sluttning. Toppen ligger ju åtskilliga 100 meter över vår tältnivå.

Solen värmer men när den går ner kyls luften av plötsligt-blir tyngre

och rutschar i hög fart nedför berget. Så fort temperaturerna har

utjämnats upphör skådespelet och vi kunde sova lugnt i våra tält

under natten.

Nästa dag vandrade vi den sista sträckan ner till Enafors längs leden

som numera markeras inte bara med fläckar på stenar och träd utan

även med röda kryssmärken

Vi hade en stund på oss innan tåget skulle gå så vi flanerade runt

bland byggnaderna och jag berättade för min medvandrare om mina

barndomsminnen från orten. Sporthemmet var ju stängt men det

fanns en lite kiosk öppen så vi gick in för att efter den asketiska

vandringen åter gotta oss åt någon av civilisationens njutningar. På

en stol bakom disken satt en äldre man och skötte ruljansen. Jag

kände inte igen honom men tanken slog mig. Kunde han

möjligtvis vara den mannen som på 50-talet ledde oss upp på

Snasahögarna och visade oss den lite makabra olycksplatsen. Jag

kunde inte låta bli att berätta om mina minnen från den tiden och

undrade om det möjligen var han som med sina hundar visat oss

vägen upp på fjället. Jo visst var det han och inte hade han något

emot att prata en stund om vad som hänt. Olyckan hade nämligen

inte heller gått honom spårlöst förbi. Mitt i en mening såg det ut som

han plötsligt kom på något och med ens drog han ut en låda i den

gulnade trädisken han satt vid. Ur lådan lyfte han upp en bunt ännu

gulare skyltar med svart text på där det stod: VARNING-

LAVINFARA. Det var så här-fortsatte mannen. Det här var den

svåraste lavinkatastrofen som hade skett i Sverige. Den väckte stor

uppståndelse. På naturvårdsverket Turistföreningen som skötte

lederna på den här tiden ville, man försäkra sig om att det inte kunde

hända igen så jag fick till uppgift att rösa en lavinsäker vinterled upp

förbi Snasahögarna. Bråttom var det också. Leden skulle vara klar till

nästa vinter. I Handöl inte långt från Enafors bryts ju täljsten bla till de

utmärkta spisarna kända för sina värmesparande egenskaper. I

stenbrotten samlades en massa uttjänta borrstål.

Dom fick STF köpa billigt och de transporterades hit till Enafors. Mitt

jobb blev att bära upp dem på fjället. Tre stycken i taget orkade jag

bära. En stång lämnades var fyrtionde meter. Om den lavinsäkrade

leden är tre kilometer och det är en halvmil dit kan du begripa att det

blev en hel del vandrande den sommaren. Men till nästa skidsäsong

var leden klar Alla stänger resta med sina kryssmarkeringar ,ibland

nerstuckna i jordlagret ibland uppallade med ett röse sten. Och nog

kan man säga att leden blev hyfsat lavinsäker De går rakt upp genom

den täta björkskogen För att förhindra snön att ge sig iväg har

skogen längs leden inte gallrats. Därför har det sina svårigheter att

ta sig på skidor ner längs branten mellan träden.

Men hur var det med dom där skyltarna??

Jo byråkraterna i Stockholm(tonen i rösten visade med stor tydlighet

vad han ansåg om deras ideer) ville att jag skulle sätta upp skyltar på

fjället som varnande för lavinfara. Dom begriper inte att lavinerna

sällan väljer samma plats som förra gången och man kan väl inte fylla

hela fjällsidan med skyltar. Vi är inte på Hornsgatan i Stockholm nu

utan ute i naturen.

En skylt hängdes upp men de flesta hamnade aldrig på planerad

plats utan blev således kvar i Enafors och glömdes bort i en låda på

kontoret där han nu påmind av vårt samtal återfann dem.

Burna av historiens vingar återvände vi till våra arbeten i Stockholm

ytterligare ett minne rikare. Historien hade liksom knutits ihop och fått

ett slut. När jag senare en gång stretade uppför det branta motlutet

på väg upp genom Björkskogen mot Snasahögarna och Sylarna,

kunde jag för min inre syn se vår sagesman komma slitande uppför

branten med tre tunga borrstål på putan över höger axel.

Har du också gått eller åkt den aktuella sträckan och kanske någon

gång funderat över att leden dragits just där den nu ligger, och med

förvåning noterat att kryssmärkena sitter på gamla borrstål?

Nu vet du således varför, men tyvärr visade det sig så småningom

att inte ens denna led var helt säker. Ytterligare en lavinolycka har

skett i samma område och numera är vinterleden indragen även om

de gamla stängerna visar att här har någon jobbat hårt en gång i tiden

för att skapa en säker väg för oss skidentusiaster.