Över Atlanten med blöta fötter
Big cargo ship, big cargo, this is Wind calling-over!
Vi ligger bara tio timmar ut från St Martin i Västindien med kurs på Azorerna 2400 distansminuter bort, mitt i natten och känner en uppenbar oro för att bli nedseglade av ett stort handelsfartyg.
Big cargo, this is Swedish sailing-yacht Wind on your port side calling. You are very close! Over!
Vi ropar på VHF-en upprepade gånger utan att få svar. Det är alltid lite spännande när det dyker upp ett handelsfartyg Först ser man ett vitt ljus vid horisonten, sen förhoppningsvis ett till skiljt från det första, eftersom alla fartyg är stora och således för dubbla topplanternor och ligger de i linje kommer fartyget rakt förifrån. Sen dyker sidolanternan upp. Nu röd mot våran grön. Inte bra. Vi sitter och pejlar bäringen och den har nu varit oförändrad under tio minuter. Vi har kollisionskurs. Det tar ungefär 20 minuter för ett stort fartyg att ta sig från horisonten till vår position. Att bara ändra kurs är heller inte så lätt för oss. Vi gör sex knop och fartyget sannolikt minst 20. Dessutom blåser det 20 sekundmeter och vi har styvt jobba att hålla båten på lagom kurs snett mot sjön för att undvika att sjöarna bryter alltför mycket över båten.
Vi är fyra personer som seglar en 38 fots Carbo Rico. En vacker amerikans båt med klipperstäv, kutterrigg, stor genua på peke och kryssfock på inre förstag med bom. En stabil och säker båt men utan alltför vassa kryssegenskaper. Före avfärden tog vi ut tre olika väderprognoser på nätet. En lovade kuling, en lagom medvind och en lagom motvind. Den första slog in! Sen midnatt går vi för tre rev i storen och kryssfock med vinden straxt för om tvärs Båten seglar trots allt fint men inte direkt torrt över sjön som bygger snabbt från en annan vinkel än den gamla dyningen vilket skapar en besvärlig korssjö. Varje ändring av kursen kan därför medföra att sjöarna börja hitta in i sittbrunn. Så vi fortsätter att pejla babordslanternan på fartyget som närmar sig. Då hörs från frivakten: Vi har vatten i båten. Hur mycket? 30 cm på toan och 10 cm i pentryt! Salt eller sött? Jag är lite undrande för när jag fyllde på 500l vatten i färskvattentankarna dagen innan gick det plötsligt att fylla mycket mer efter en stund. Salt!! Smakar pyton! Rösterna låter stressade. Kan det inte bara ha flödat över toan?? Har aldrig hänt förr och den är tom just nu. Finns backventil!I samma stund hör jag rorsman meddela: Jag får ingen styrning med rodret Vad skall jag göra.
Låt mig så här oss emellan meddela att det är i ett sånt ögonblick man ställer sig frågan om man borde satsat på bowling istället men det är ju inte så lätt att ändra på den saken ute på havet. Bara att gilla läget och ta sakerna i tur och ordning
Båten måste länsas. Skepparn aktiverar el-pumpen. Den går några sekunder men stannar sen-säkringen gick Ny säkring- Samma sak! Förbättrar knappast stämingen ombord. En blick ner på durken ger den sannolika förklaringen Lagret av toapapper som stuvats i lågt skåp flyter upplöst i sina beståndsdelar omkring på durken och har sannolikt satt igen elpumpen-som naturligvis sitter svåråtkomlig längs akterut under däck.. Papper i båtar är ett fördärv!!
Handpump finns i sittbrunn. Den kopplas in och kölsvinet länsas. Inga mängder!! Skönt Varifrån kommer då vattnet?? Det finns en avfallstank som tar han om vatten från pentry och dusch. Vi kopplar om pumpen till tanktömning- Full fast den borde varit tömd! Där finns förklaringen! I den hårda vinden och sjögången har vattnet trycks upp genom avloppsröret, trots backventil, till gråvattentanken som fyllts och svämmat över bakvägen upp på durken i toa och pentry. Vi pumpar läns och stänger manuellt kranen till avloppsröret. Läckaget upphör-skönt-ett problem mindre.
Styrningen visar sig också fungera Vi ligger för högt i vind och båten tappar styrfart i den grova kors-sjön som av och till kastar den 10 ton tunga båten ur kurs. Det är svårt att avgöra lämplig kurs i nattens mörker. Med rätt vinkel mot sjö och vind går det bättre och vi fortsätter att klättra över de växandes vågorna utan alltför stora besvär. Vi har varit så upptagna av våra egna bekymmer att vi nästan glömt lastfartyget När vi kollar igen ser vi fartyget passera oss kanske 500meter föröver. Kan tyckas mycket men känns väldigt nära!
Vi andas ut och koncentrerar oss på att segla båten tryggt genom kulingen-det räcker faktiskt som prövning- en bra stund. När dagningen kommer har vinden dock mojnat till ca 12 sekundmeter vilket är idealiskt för båten. Vi kollar in vad som hänt under natten. Vindrodrets vattendel hänger och släpar efter båten i sin säkerhetslina En rostfri bult har gått tvärs av. Rodret kan bärgas och surras. Vi har handstyrt hela natten och fortsätter sen för autopilot vilket fungerar bra utom i grov sjö eller i byig vind. Vad som är värre är att två öljetter har slitits ur storseglets mastlik och liklinan har lossat från duken. Inte bra. Om det fortsätter kan seglet bli obrukbart. Vi gör en provisorisk reparation med dubbla travare runt bristningen fastsydda med segelgarn runt liklinan. Det ser starkt ut och visar sig hålla ända till Azorerna!
Nästa natt seglar vi i sex knops fart i 10 sekundmeter med vinden i tvärs om babord. Stjärnhimlen är bedövande gnistrande med sina myriader av solar. Vintergatan som tyvärr så sällan kan ses här i Sverige pga ströljus och luftföroreningar spänner sitt breda band över himlavalvet. I aktern sträcker sig Orions höga gestalt mot himlavalvet och om babord står Karlavagnen på högkant medan Polstjärnan lyser lite svagare högre upp på himlavalvet. Som styrmärke under babords toppvant har jag den w-formade Cassiopeja. Märklig tanke att jag seglat med samma stjärnbild som styrmärke under en kappsegling långt härifrån på indiska oceanen för några år sen. Vem vet kanske seglar någon annan, på en annan planet långt borta mot samma mål?? Låter kanske lite knäppt men man blir lite filosofisk i nattmörkret under stjärnornas ljus och det är inte svårt att förstå att forntidens människor undrat över vad som finns där uppe och kommit med sina tolkningar.
Vid tre-tiden går månen upp och kastar sitt ljus över havet som i ett blir så klart som vore det redan dager. Marelden sprutar kring stäven med sitt blinkande välkomnade ljus. Vinden är ljum och vattnet varmt. Då är gårdagsnattens alla bekymmer glömda och livet leker igen. Under hundvakten sitter jag och lyssnar på min kortvågsradio inköpt på OK för 69kr. Det funkar Känns konstigt att höra det klämkäcka Ring så spelar vi mitt i natten långt ute till havs.
Vägval
Seglar man sträckan Västindien-Azorerna bör man enligt standarverket ”Ocean passages of the world” starta i maj-juni och segla norrut mot Bermuda och sen gira österut med västvindarna i häcken längs storcirkeln för att undvika motvind och det Azoriska högtrycket som kan ge besvärlig stiltje. I maj har nämligen vinterns stormar avtagit och orkansäsongen inte börjat.
Vi väljer en något sydligare kortare kurs som varit förmånlig de senast året och den rekommenderade kursen går för övrigt straxt syd om isbergens nedre gräns för månaden vilket känns lite tveksamt. Vi har bra vind de första dygnen och loggar 120 distans per dygn mot målet. Ganska snart lär jag mig vad som inte står i seglingsböckerna. Ta med rikligt med kalsingar och betrakta dem som engångs! Efter den första natten i kuling och de efterföljande dagarna med rejält med stänksjö är allt blött. Glöm det där med att sjöställ skulle vara vattentäta!! Inte efter några dars segling i salt havssjö i alla fall! Saltvatten torkar aldrig- saltet drar åt sig fukt. Man har för lite vatten till sötvattentvätt. Man kan passa på i ett skyfall men hur skall man torka tvätten? Rätt som det är kommer en stänksjö och man är tillbaka på ruta ett. Enda chansen är att torka kläderna inne i båten och det leder bara till mögel vilket ju inte är så trevligt ur sjösjukesynpunkt-lukten alltså! Sitter man i saltvattenfuktiga underkläder får man snabbt hudproblem med klåda och infektioner. Själv kan man därför passa på att tvätta sig ren under ett skyfall-naken så när som iförd livlina på fördäck.. Sen gäller det att snabbt ta sig akteröver innan man blir översköljd med saltvatten av en brytande våg! Skyfallen-sk squalls är tropiska regnbyar med hård vind på 20 sekundmeter eller mer som vara från några minuter till en timme. På dagarna ser man dem och kan reva i tid På natten seglar vi oftast med två rev och full genua som snabbt kan rullas in. Vid molnigt väder ser man nattetid inte när byarna kommer förrän de är över båten. En mörk natt spanar jag mot horisonten för att se det första tecknet till den annalkande dagen. Jo där ser jag antydan till en ljus strimma vid horisonten. Plötsligt inser jag att det är det vita mantåget 2 meter borta som jag står och fixerar. Då var det mörkt!
Ett annat medicinsk problem som likaledes inte är så heroiskt och därför glöms bort i långseglarnas memoarer är förstoppning. Man dricker gärna för lite och rör sig knappt. Ta med torkat frukt! Det hjälper!
Vi gör bra fart mot Azorerna och har efter 10 dar kommit halvvägs. Ändå blir man lite besviken när dygnets etapp plottas in på sjökortet. Det 120 distansen blir bara någon centimeter. Det är en lång väg vi skall segla! Jag får en ny erfarenhet. Det är svinkallt på nätterna. Under hundvakten sitter jag med 4 lager kläder och fryser ändå Vinden är nordlig och kläderna fuktiga så trots att vi befinner oss i höjd med mellersta Sahara är det vantar och mössa som gäller!Födelsedag
Under gnistrande stjärnor mitt ute på atlanten passar jag på att gå in i ett nytt decennium av mitt liv –långt ifrån alla måsten och med gott om tid till att fundera över vad livet inneburit och hur jag vill ha framtiden. Ingen dum födelsedag. Jag firas med två förnäma presenter. En helkroppsdusch i sötvatten och en timme fri nästa hundvakt Mycket uppskattat! Vårt vaktsystem innebar att vi är två som går vakt samtidigt. Mitt pass är mellan kl 2 och 8 dag och natt men då kan man sova halva den tiden i fullt sjöställ fastkrokad i livlinan i sittbrunnen medan kamraten styr båten och håller utkik efter fartyg som dock inte är många. Under hela överseglingen ser vi 10 handelsfartyg och en segelbåt som en natt styr någon sjömil från oss under en timme och sen försvinner söderut sannolikt med kurs på Kanarieöarna.Oro i besättningen
Halva distansen kvar. Då försvinner vinden -stiltjen breder ut sig. Vi sitter under Bimini-toppen(solskydd över sittbrunn) och kurar emot det starka solljuset och diskuterar vad vi bör göra. Stiltje är det värsta som kan drabba en seglebåtsbesättning. Blåser det hårt är man upptagen med jobb och det känns verkligen att man rör sig mot målet även om varje dygnsetapp är ganska kort. men när det är vinden försvinner har man inget att göra utom att fundera över vad man borde göra.
Båten rullar i den gamla dyningen och seglen slår fram och tillbaka under ett dygn. Nästa morgon ligger havet blankt som en spegel. Mitt ute på havet är sjön mjuk och len som en sommardag på Mälaren. Horisonten smälter ihop men himlen och först nu inser jag hur gigantisk oceanen egentligen är .Det känns som vi aldrig skulle kunna ta oss fram till målet. Frågan är vi redan fastnat i det stora Azoriska högtrycket ? Vi ligger ju lite långt söderut fortfarande. Kan vi räkna med att det kommer att försvinna eller är det stationärt? Kommer det att vara så här resten av vägen? Vi har ganska mycket diesel men den räcker definitivt inte hela vägen eller kanske inte ens genom ett stort högtryck. Min erfarne skeppskamrat som seglat över atlanten tidigare låter upprörd. Det här kan hålla i sig i månader! Det kan vara farligt!! Kommer färskvattnet att räcka? Vem vet om vi fortfarande kan nå norr om högtrycket eller bör vi satsa på att gå söderut! Jag avundas besättningarna som har väderfax ombord och kan välja kurs efter vädersystemens framfart! Undvika alltför hårda vindar och även stiltjeområden! Vi enas om att går rakt norrut-enligt läroboken, för att fånga upp vindarna från väster. När beslutet fattat tuffar vi för motor trots att vi offrar värdefull diesel. Känns redan bättre-att göra något är bättre än att bara vänta. Nästa dag siktar vi ett handelsfartyg som vi ropar upp på VHF och ber dem ge oss högtryckets position Det ligger 50 distan mot sydost och rör sig i samma riktning. Vi har valt rätt.Djurliv
Vad är det där? Rorsman låter upphetsad. Alldeles intill båten ser vi en tidig morgon i gryningsljuset ett blankt lugnvatten med lite småvirvlar i som skiljer sig helt från det omgivande vågorna och kanske mäter tre gånger fyra meter. Finns bara en förklaring-val! Och en stor sån. Var är den ? Måste ha dykt alldeles intill båten. Vi spejar runt om oss och plötsligt finns den där kanske 25 meter bort på styrbords låring. Den är jättelik. Längre än båten med all sannolikhet. Vi ser den breda ryggen. Senare utanför Horta ser vi massor av Kaskelotter. Den här är mycket större .Måste vara en bardval. Majestätiskt dyker den och försvinner ur vår åsyn och efterlämnar mest en känsla av att vi är ganska små , tillfälliga och oanpassade gäster i hennes rike! Valar bryr sig nog inte så mycket om segelbåtar men kan ändå medföra risker. En i besättningen seglade över Atlanten för ett antal år sen och kolliderade med en val. Deras tunga segelbåt gled upp med stäven och den akterliga sjön bröt över aktern och höll på att fylla båten. Man startade motorn för att skrämma valen (om den nu går?) Vatten kom in i motorn och sprängde topplockspackningen! Så kan det gå om oturen är framme!
Fler gånger får vi besök av delfiner. Uppenbarligen med stor glädje och lekfullhet simmar de smidiga djuren i hög fart runt stävens bogvåg. Dom är flera stycken, rör sig snabbt och graciöst, fram och tillbaka, hoppar och dyker. Utan att komma i vägen för varandra utför dom halsbrytande manövrer innan alla plötsligt är försvunna som på en given signal!
Sjöfågel ser vi under hela resan även mitt ute på Atlanten Stormfågel som seglar utomordentligt elegant precis över vattenytan trots vågornas brytande skum, en tärna med mycket lång smal stjärt och vad som i alla fall ser ut som Labb. Är de vinddrivna eller ute efter nya fiskrikare vatten??
På ytan ser vi ofta Portugisiska örlogsmän-maneter med upp till 50m långa mycket brännande tentakler som ser ut som en plastpåse med ett lite färgat segel som för dem fram över havet.
På däcket hittar vi på mornarna ofta flygfisk som landat fel. När vi ser dem hoppa runt båten och flyga kanske 50 meter förstår vi att det är oss dom flyr för. Vi kommer ju frustande som en jättehaj!Marelden är ju plankton som lyser. På natten sitter jag ofta och tittar på hur den lyser upp bogvattnet och de små eldpartiklarna blinkar inbjudande och vänligt mot oss.
Kuling igen
Nästa dygn faller barometern 10 millibar och fyra av dessa under fyra timmar på eftermiddagen. De erfarna rynkar pannan igen. Betyder vind. Mycket vind. Sjunker den sju under lika många timmar blir det storm!
Vi förbereder båten Sitter batterierna fast? Kan spisen lossna Är allting sjöstuvat ordentligt Är luckorna säkrade?.Vi äter för att slippa det om stormen kommer! Kan bli svårt att laga mat! Efter en översyn känner vi oss mogna att klara en nedslagning åtminstone till 90 grader. Vinden ökar. Sjön kommer nu dock från samma håll som tidigare så korssjön uteblir. Under ett dygn växer sjöarna till ca fem meter. Vi seglar nu bidevind och måste falla av för att kunna ta oss mot den grova sjön. Tre rev i storen och lite flik på genuan ute. Vinden ökar till 17 meter per sekund men stannar på den nivån. Båten är av hårdvindstyp och seglar egentligen bäst när det blåser Alla slappnar av när beskedet kommer att barometern slutat falla. Vi slipper stormen men seglar under ett dygn ånyo med stänksjö ständigt över båten plus en och annan grön sjö varav en särskilt aggressiv letar sig in över hela båten och ner genom ruffluckan och gör den besättningsmedlem som just är på väg upp både dyngsur och förvånad. Allt är blött. Från sjöställ till underkläder och sovsäck.Vinden tjuter. DEt är svårt att talas vid i sittbrunnen men konstikt nog inga problem att sova trots den kraftiga sjöhävningen. Tröttheten tar ut sin rätt. Kroppen tar vad den behöver. DEt gäller också attlita 100% på resten av besättningen så att man inte ligger och funderar på båtens säkerhet. Maten, dvs mackor och juice, intages lämpligast i trappan upp mot sittbrunnen där man får bäst stöd och risken är minst att man plötsligt får se sin måltid komma flygande. Sjön är nu grov och kommer vältrande med ett hotfullt muller men båten lyfter hela tiden elegant och tar ingen tung sjö över sig. Efter några timmar ser vi en ljusning vid horisonten. Den närmar sig snabbt och samtidigt avtar vinden till behagliga 12 sekundmeter och sjöarna slutar snart att bryta. Seglatsen börjar åter bli angenäm. På morgonen kokar jag gröt med vissa problem pga sjöhävningen och fixar två mackor med kaviar. När maten skall transporteras till sittbrunnen fattas den ena mackan. Jag letar på durken, på skotten och tom i taket, för att inte tala om vasken och kylskåpet. Smörgåsen är som uppslukad av jorden. Mysteriet löser sig dock när det är dags att diska. Mackan återfinns fastklistrad under botten på grötkastrullen som står på spisen. Under en överhalning har jag ovetande träffat mackan med kastrullen och den fastnade förståss och följde med kastrullen.! Motvinden är ihärdig. Här borde blåsa västvindar! Men vi seglar på en envis kryssbog, dygn efter dygn. Båten kränger hela tiden 15-20 grader. Inte lätt att röra sig i salongen. Ännu svårare att gå på toa. Varför har så många båtar ett bälte som man säkrar sig med i pentryt men inte på toaletten? Varför sitter inte sittringen i plast fast utan rös sig mot porslinet som smör i stekpannan när båten kränger. Varför tar toan bara in vatten för spolning på ena bogen? Har båtkonstruktörer aldrig seglat i hård vind?
Vår segelreparation har hållit för nattens hårdvind men Vindexen har blåst bort och med den tyvärr vår VHF-antenn. Kan vi över huvud taget använda radion??
100 distans norr om oss seglar samtidigt en annan svensk båt(vi träffar besättningen senare i Horta). Där blåser det 30 sekundmeter och sjön är mycket grov. Rapporten har angivit våghöjden till 10 meter. Båten är nyinköpt och kanske känner inte skepparn den i grunden. Vattentanken skakar loss och vattnet rinner ut och kortsluter batterierna. Man väljer att gå för motor för att stäva sjön så att den inte skall bryta in i sittbrunn. Dielsen tar slut när man är 400 distans från målet. Fem liter dricksvatten kvar. Pyrt läge. Räddningen kommer i form av ett amerikanskt handelsfartyg som man anropar via VHF som slänger ner vattendunkar och dieseldunkar. Jag är inte säker på att alla fartygschefer skulle ta sig tiden att göra det om man inte skickade ett formellt nödanrop!!
Stiltje
Vinden fortsätter att komma förifrån. Den mojnar dock alltmera och två dygn senare får vi svårt att ta oss framåt Vi seglar bidevind i ett helt dygn utan att närma oss målet. Sjön sätter oss mera akteröver än vi gör fart mot målet pga avdrift i gammal dösjö. Känns hopplöst. Vi börjar ana att vi nu slutgiltigt är inne i det Azoriska högtrycket. Vi räknar på distansen som är kvar och vår diesel Det bör räcka. Efter att ha legat och skvalpat ett dygn startar vi motorn och går mot målet-Horta på Fajal. Ön där legendariska seglare som Francis Chicester och Eric Tabarly suttit bland andra atlantseglare på Peter´s cafe och pratat om sina seglings-äventyr.
Vi har 40 hästkrafter på 10 tons båt och gör 4-5 knop på 2000 varv. Långsamt men säkert närmar vi oss målet. En lätt motsjö som ligger kvar gör dock att vi gör mindre fart än beräknat. Vi räknar dock med att dieseln skall räcka.
Larmet går
Mitt i natten under min vakt är det något som tjuter. Jag drar ner varvet på motorn men det kommer inte från motorpanelen. Vad kan det vara?? Skepparn kommer upp nyvaknad som skjuten ur en kanon-Stäng av motorn. Jag trycker på stoppknappen men ljudet fortsätter. Det kommer inifrån båten, Är det ekolodet ankarvakt som fått fnatt?? Skepparn begriper heller inget. Vi går med örat främst för att lokalisera ljudet.. Där! Det är det nyinstallerade gaslarmet som ljuder-därför kände skepparn inte igen det. Vi kollar gasolen. Den är korrekt avstängd vid den dränerade lådan i sittbrunn. Jo det luktar lite konstigt i båten! Så småningom inser vi vad som hänt Det har bildats sumpas i avfallsvattentanken som nu inte sköljts igenom utan är avstängd och gasen har letat sig uppåt som vattnet gjorde tidigare Vi renar tanken med saltvatten och desinfektionsmedel. Kölsvinet avluftas. Doft och tjut försvinner. Motorn kan startas igen utan problem.
Motorstopp
40 distans från den västligaste av de Azoriska öarna stannar motorn plötsligt i kvällningen. Vi har just siktat den högt belägna fyren på den lilla ön Flores som blinkar med sitt välkomnande ljus. Så nära men samtidigt så långt borta. Högtrycket här brukar vara stationärt och här kan vi bli liggande hur länge som helst-utan vind och utan diesel. Vi hissar segel men uppnår ingen styrfartl. Vi tom driver bakåt i den antydda motvinden medan vi begrundar vårt öde. Ropar på VHF-en om någon seglare möjligtvis finns i närheten som skulle kunna avvara lite diesel. Inget svar. Kanske finns inga seglare i närheten. Kanske ger vår skadade antenn för dålig effekt. Skepparn kommer med en ide. Kanske finns lite diesel i botten på tanken. Röret till motorn sticker nog upp lite för att undvika att kondens-vatten följer med. Hopvikt i akterruffen med dieseldoft i näsan sticker han ned en oljepump genom mätstickshålet i tanktaket för att leta dieseldroppar. Jorå efter en stund får han napp och vi kan efter en timme med stor glädje producera hela tio liter i en dunk. Dieseln filtreras och vi kopplar dunken direkt på motorns pump och sticker ner returledningen i samma dunk.. Men det kommer fortfarande inte att räcka. Då plötsligt ser vi en krusning på vattnet-på styrbords låring En svag bris från rätt håll-den första på fem dagar kommer som en belöning för våra strävanden Snabbt upp med gennakern.. Båten liksom står och tvekar en stund. Kraften är först inte stor nog för att flytta den 10 ton tunga båten men efter en stund börjar vi sakta röra oss mot målet. Inte fort. Först med en knop och efter en halvtimme med två knop. 
Sällan har någon varit så glad för två knops framfart ute på havet. Fyren kommer närmare och vi ser många ljus från hus på ön. Vinden mojnar dock igen under natten. Vi startar motorn. Nu bör dieseln räcka . Den lilla vinden från rätt håll som äntligen kom har burit oss långt nog under kvällstimmarna för att vi skall nå fram. Vi räknar noggrant på kvarvarande mängd bränsle. Vore inte 
bra att få motorstopp precis vid ön. Vulkanisk ö. Branta bråddjupa stränder utan ankarfäste. Risk att driva upp på land i tidvattnet!
Äntligen framme
I gryningen når vi i långsam fart för att förbruka minimalt med diesel äntligen, efter 22 dygn till sjöss, hamnen i Flores , som normalt sett är helt oskyddad för den normalt rådande vinden, men som nu kommit i lä efter nattens vindskifte . Två liter diesel skvalpar i dunken bredvid motorn. Inte mycket till reserv efter 2400 sjömil-men tillräckligt.
Lyckliga sätter vi oss ner i sittbrunnenVi enas om att den största besvikelsen var att vi aldrig fick någon fisk-trots drag ute efter båten under större delen av resan. Den största positiva upplevelsen var att vi faktiskt genomfört seglingen över en ocean och fått en hel del erfarenheter!
Sen var det det där med de blöta fötterna. I början var det varmt och blött. Sandalerna blev dyngsura i squalls och stänksjö. Sen blev det kallare och stövlarna kom på. Då blev man blöt inifrån via svett kondens och salta strumpor! Många par strumpor behövs på en segelbåt!
Vi seglade i utkanten av Bermudatriangeln, men såg aldrig några mystiska marsmänniskor eller andra konstigheter som ville sabotera för oss.
I Saragasso-havet däremot stämmer myten bra Vi seglar genom ganska mycket tång som flyter i vattnet.
I mina skepps-kamraters ögon läser jag avslappning, glädje och en viss stolthet. Vi har just klarat av den längsta biten av seglingen över den atlantiska oceanen
Varför utsätter man sig då för att behöva gå upp klockan två varje natt under sin semester, oro sig för stormar och åskväder och leva på kallopps varannan dag, och dillkött varannan,(typ) medan man fryser i ständigt blöta kläder???
Lite seglingstokig kanske men framför allt nyfiken på hur det är att segla över Atlanten, jämfört med Vårbyfjärden och att efteråt stiga in på Peter´s legendariska Cafe´ i Horta där atlantseglarna samlats i sen början på 1900talet, och faktisk vara en av dem, med en rad av nya erfarenheter, njuta av en kall öl och känna att jag har ju faktisk gjort det!!
Rune Lindqvist
Hopp-i-landkalle på
s/y Friendship
