Ljudet 

 

 
Kan någon som inte upplevt det förstå det näst intill ljudlösa susandet som uppstår när jag åker över spegelblank kärnis?
 
-eller det svaga sisslandet när skenorna glider genom millimetertjockt vatten och samtidigt bryter den knappt förnimbara överisen?
 
-eller den känsla som uppstår när dessa ljud mycket långsamt upprepar
sig i till synes oändlighet och fortplantar sig genom kroppen?
 
-eller när det monotona upprepandet av kroppens rörelse i takt med
ljudet för ett ögonblick försätter mig i ett halvt mediativt tillstånd?
Ett halvt mediativt tillstånd eftersom jag hela tiden är medveten om ljudet
 
Ljudet som inte bara är en njutning utan också ett meddelande om isen tjocklek
 
 
Men ändå är det ljudet som får mig att i oktober längta efter
minusgrader och i början av april hoppas på ytterligare en köldknäpp
 
DET ÄR OCKSÅ FRIHETEN
 
Friheten att likt en fågel sväva fram över fruset vatten. Att känna att det
Inte finns några begränsningar i hur långt det går att åka. När varje skär
känns som om det skulle räcka i evighet.
 
Om gemenskapen -att ge sig ut på isarna med gamla vänner, de gamla och de nya
Och de jag ännu inte lärt känna.
Och den kyliga luften…
Och naturen…
 
Så blandas ljudet, med Friheten, vänskapen, luften, naturen, och växer
till en svårbegripbar men behaglig känsla.
En känsla av att ha renat själen från negativa tankar och tvivel.
En känsla som ger mig kraft att ta tag i alla ”måsten”.
 
När jag somnar på kvällen är det ljudet jag minns.
 
                                                                            Karl-Einar Löfqvist
 
 

 

          

  

 

Därför ensvisas somliga med att åka på svag is

 

 
En skridskoåkare på Drevan, han hamna i vaken
 
Och stog där sen på isen spritt språngande naken
 
Det var kallt så´re förslog
 
Men damerna, dom log
 
Och kastade lystna blickar mot baken
 
                                                        Anonym plurrare
                                                                                        

 

Fjärdarnas sång
 
I gnistrande gryning bär färden av

ty förförisk är fjärdarnas sång

Barriären är tunn mellan himmel och hav,
 
mellan vällust och undergång

Någon frågar försynt vartåt färden bär

och vi finner det knepigt att svara

Visst förstår vi rätt väl vilket målet är

men skall sanningen fram är vi redan där

Det är här vi vill vara
 
                                    Mats Holmberg
 
 
 
 
 
Nu nalkas med stormsteg den tid
Då solen ljuset och värmen tar vid
Våra isar har blivit rätt sjuka
Opålitliga svarta och mjuka.

Vad har hänt med dom härliga vidder blanka
Över vilka vi skrinnare träget oss hanka
Isarna jäser, svartnar och faller isär.
Ja så naturens normala beteende är.

Den svarta vak, något älskad ändå, är nu här
Och sommaren kommer med bad, segling och annat sånt där.

Men vaken den minskar och sommarn tar slut.
Tyvärr säger mången, och ser rätt sorgsen ut
Men vi skrinnare fäller väl knappast nån tår
För vi, vi går ju mot åter en vår

Där isar skall komma ur en kall natt
Till oss skrinnare såsom en skatt.
Snart skall vi åter susa ikring
Runt öar och kobbar i en stor ring.

Det mina vänner det har vi framför oss, utan prut.
När säsongen nu ohjälpligt går mot sitt slut.

                                                Sven Wollter