De här texterna är publicerade med tillstånd av Bengt i Kämpinge.
Höstfärger
Maj är Välkommen
Glad Påsk
Vårtecken
En promenad längs Harlösa ån
Gulsparven
Skogsdungen
Allemansrätt
Advent
Julgranen
Varfågeln
En vinterdag på Feja Myr
Vinterfavoriter i trädgården
Lekar från Västerbotten
Korsnäbbar
Naturen går till vila
Mårten Gås
Surströmming
Ekorren och Hasseln
Lövfällning
Vandring i Långstorpsskogarna
Fjärilar
Snäppor
Hösten är lite av min favoritårstid, när dimmorna sveper sig som gråfuktigt ylle runt ögonen, markerna blir lugnare och tystare men exploderar också i alla färger -- röda, gula, rosa, violetta och orange -- när nätterna börjar kallna.
Under 50 talet minns jag uppståndelsen kring mirakelämnet klorofyll. Allting blev bladgrönt, från halstabletter till tandkräm och inläggssulor -- klorofyllet var i varje människas mun.
Men när det hysteriska dånet från reklamtrummorna sjönk blev det tyst om mirakelämnet. Oförtjänt tyst, ty ett mirakelämne är det, grundämnet för allt liv på jorden, det enda ämne som kan förmå ljusenergin att pressa ihop vatten och koldioxid till socker och syre. Varför nu hux flux om klorofyllet?
Jo klorofyllet är inte det enda färgämnet i växternas blad. I de flesta celler finns många små färgkroppar: xantofyller, karotener, tanniner och antocyaner en del är fettlösliga en del är vattenlösliga och det är dessa ämnen som gör hösten till den fantastiska färgfest som den är.
De gula xanthofyllerna och de röda karotenerna lyser i solrosor och gullris, i morötter och tomater, i apelsiner och paprika. De har inte en så stor roll att spela som klorofyllet, men för många djur är åtminstone karotenerna livsnödvändiga -- de omvandlas till vitamin A.
Tanninerna ger bruna färger och bitter, skarp smak åt omogna frukter och galläpplen, åt bark och blad. De lagras i cellväggen när cellerna dör och skyddar växten mot angrepp från insekter och parasitsvampar. De används också för framställning av insektsmedel, mögelgifter och som garvämnen.
I de vanliga bladen bildas inte så mycket anthocyaner. De färgar blombladen hos rosor och violer, rötterna hos rädisor och rödbetor, frukterna hos blåbär och vindruvor -- men i bladen finns det sällan i sådana mängder att de syns. Rödbok och några andra träd har blivit prydnadsträd just för sin ovanliga rikedom på anthocyaner. När blommor som blåeld och lappljung ändrar färg från blått och rött till violett är det anthocyanerna som av speglar de kemiska förändringarna.
När nätterna börjar kallna ner mot de första nattfrosterna bromsas växtlivet upp och stärkelse bryts ned till socker. Sockerhalten stiger i bladen och anthocyanerna bildas snabbare -- och för varje morgon lyser bladen rödare.
Lönnbladen som har så vackra färger under en lång tid på hösten blir så småningom svartfläckiga av en parasitsvamp -- lönnens tjärfläcksvamp Khylisma acerinum.
Rönnar och björkar med svaga rotsystem på torra platser börjar allra först flamma i gult och rött mot granmörkret, det är xantofyller och xerofyller som ger dessa färger.
Lönn och Ek mattas långsamt och löses upp i varma mjuka guldbruna och röda färger när xantofyller och tanniner börja verka. Asparnas blad dallrar i de kyliga dagarna och blir allt rödare av anthocyaner.
Hösten tar nu färg på allvar. De minsta skiftningarna i väderleken ger nya kombinationer av alla de olika xanthofyllerna, karotenerna, anthocyanerna, tanninerna, blandar gult och grönt, brunt och grönt, violett och purpur i ständiga nyanser. Ingen höst har samma väder som den föregående och två höstar har inte samma färger.
Nu blommar Häggen för fullt i Kämpinge och Rödstjärten har kommit till vår tomt. Staren har ruvat färdigt sina ägg och nu väntar vi på att få se några flygga ungar på en gren.. Maskrosorna blommar för fullt och förökar sig med rekordfart. Samtliga våra lövträd är helt utslagna, vackrast just nu är vår Ornäsbjörk. Det är en ljuvlig tid, ibland inträffar allt detta i maj månad ibland inträffar det i juni månad.
Häggen är Mauds favoritträd och jag förstår det. Häggblomningen inleder den ljuva men alltför korta tiden av försommar, ljusa nätter och fantastisk fågelsång. ”När häggen står i blom är flickors längtanstid -- de argaste bli fromma, den stramaste blir blid”, skrev Karlfelt.
Häggen -- som är ett ganska litet träd med svag konkurrenskraft -- har utvecklat den starka doften i barken för att avskräcka betande djur. Den kommer från ett ämne som kallas amygdalin och innehåller blåsyra. Ock det är effektivt. Det är ingen slump att trädet genom sitt namn betecknas som hägnadsväxt. Varken hästar eller kor betar av hägglöven och de rör absolut inte barken. På midsommarafton satte bönderna en häggkvist i alla fyra hörnen av åkrarna. Det kan ha varit ett till hälften magiskt, till hälften funktionellt bruk, för att hålla skadegörande djur borta från den växande grödan.
Även senare på året kunde häggen komma till hjälp. I Västerbotten och Ångermanland påstår man att möss inte går in och äter av tröskad säd där man lagt kvistar av hägg. Likaså lade man kvistar av hägg överst i höladan, för att avskräcka sorkarna, som spred harpesten vidare i landskapet. Min svärfar i Hörnefors, lärde mig allt detta om Häggen, när jag för första gången var med i höskörden.
Tänk om maskrosor vore sällsynta, då skulle folk vallfärda för att njuta av deras anblick. Nu finns de i överflöd och är hatade överlevnadskonstnärer. En maskros sätter frö utan att ha blivit befruktad och dess fröparasoller sprider sig lätt över stora områden.
Visst är det märkligt med maskrosens blomning ! Den blommar slösande rikt och varenda maskros har miljoner pollenkorn, men det behövs inte ett enda. Fröna blir nämligen till genom jungfrufödsel och det är sannerligen ovanligt bland växter. Ändå är maskrosblommorna väl utrustade med både nektar och pollen. Därför också åtråvärda för bin, humlor och andra insekter. Det riktigt kryllar av kryp som suger nektar och äter pollen. Maskrosen skyddar sina fröanlag och frön mycket noga. Varenda eftermiddag sluter sig blommorna. När förmiddagssolen värmer öppnar sig blommorna igen så att insekterna kan ta för sig. Detta sker helt i onödan -- maskrosen behöver ju inte insekterna ! Dessutom producerar maskrosorna mera nektar på våren då blommorna är färre och mindre nektar på sommaren då blommorna är många. Detta för att bin och insekter skall orka att suga nektar och pollinera på våren. På sommaren finns blommorna i massor med nektar i varje blomma. Och mängder hade blivit pollinerade om det hade funnits ett sådant behov. Det är en gåta hur det har blivit så. Troligen var det så att maskrosor tidigare använde vanlig pollination. Så hände något med arvsanlagen och därefter kan maskrosen bilda frön utan pollen och befruktning. Men det vet inte blommorna så de blommar vidare som tidigare och producerar nektar och pollen. Varenda frö har likadana arvsanlag och därför får också vartenda frö likadana arvsanlag. Trots detta finns det faktiskt över 500 arter i Norden av maskros.
En dag kom Camilla och frågade: Morfar varför äter man ägg till påsk egentligen, det finns så många olika berättelser om påskfirandet och äggätandet, hur är det egentligen ?
Jo så här är det : förr i tiden, ja inte för så länge sedan, började våra höns och andra fåglar att värpa ägg vid månaden kring vårdagjämningen och det var ljuset som påverkade deras hormoner som styr häckning, fortplantning och äggläggning. Detta inträffade och började i fastan och därefter var det naturligt att man då frossade på ägg, inte bara från våra tamfåglar utan också från vildfåglar. Äggätandet fick sin kulmen under påsken.
Nu har man genom avelsarbete fått fram värphöns som värper så gott som hela året utan avbrott, det är endast ett fåtal raser som har den gamla rytmen kvar. En tråkig utveckling egentligen.
Seden att äta påskägg har vi fått från min mormor, som berättade att under den katolska tiden fick man inte äta äggmat under fastan och det var därför naturligt att man festade på ägg när fastetiden var slut på påskdagen. Hönsägg och vildfågelägg fanns det gått om vid denna tid i Skåne. Jag minns att även vi som pojkar gick ut i betesmarkerna på 30-talet, och plockade vipägg, just dagarna innan påsk, (när påsken var sen och våren tidig) ej tillåtet men nu preskriberat. Vi ställer till med äggagille och leker olika slags ägglekar, gärna ute. Längre norrut är det vanligare att äta ägg vid pingsten.
Nu skulle vi ha rustat för Påskfirandet, precis som vanligt om åren, med ägg och sill i alla de former och lammstek på Skånskt vis. Maud skulle bakat en rysk kaka, som heter Kulitz och en rysk dessert som heter Pasha, båda hör till det ryska påskbordet. Men av detta blir det intet, Mauds diabetes säger nej. Det är många år sedan vi hade annorlunda påskmat.
Men vi ”rullar” ägg på påskdagen som vanligt – om min ögon klarar av det. Leken går så till att var och en rullar sitt ägg hårdkokt och färgat i ”sin” färg, nerför en planka som vi tidigare lagt ut i trädgården. Nedanför plankan (c:a 3 meter) har vi lagt ut en rad ägg som vi försöker krocka, lyckas det, har man vunnit ägget. Ibland använder man en snedställd takpanna och rullar på.
Vi har också ”äggapickning” på påskdagen. Då håller man vars ett hårdkokt ägg i handen och slår dem hårt mot varandra. Vinnare blir den vars ägg inte går sönder. Man slår alltid samma ändar mot varandra och ropar så här: här var det hel akter eller här var det hel för. Vi brukar ”picka” många ägg så att det blir ett ”redigt äggagille”.
Att färga eller måla påskägg är också en mycket gammal sed hos oss, och den förekommer nog i de flesta bondhem i Skåne. Vi målar många ägg och alla blir riktigt konstnärliga till slut. Fortfarande dekorerar vi några av våra ägg efter gamla metoder. Vi lägger lökskivor runt äggen och kokar dem, så får de en brungul färg. Vi binder hundloka eller andra blad, som är vintergröna, kring äggen. När äggen kokat färdigt i färgat vatten tar vi bort bladen och gnider äggen blanka med en fläsksvål, det blir riktigt fint med vackra ornament på äggen.
”Rulla ägg” går lika bra inomhus, förslagsvis på matsalsmattan och med en planka o pall som ”rullramp”, detta har vi gjort många gånger när det varit regn och rusk eller snö utomhus.
Jag läste häromåret om äggätandet, ett bruk från förkristen tid. Många forskare hävdar att seden att äta ägg har sitt ursprung från den tiden. Man offrade också ägg som symbol för livet och fruktsamheten när man började plöja och så. Och detta skedde inte bara i vårt land utan i hela norden. Man måste emellertid vara försiktig med skalen så att inte de onda makterna fick tag i dem, för då kunde de tillfoga människorna mycket ont. Därför grävdes äggen ner i åkerns alla fyra hörn innan man började vårbruket. Och när man åt ägg var man av samma skäl noga med att krossa skalen ordentligt innan man kastade dem.
Rulla ägg kommer hos oss ursprungligen från Brösarps backar.
Äggpickning kommer från fiskelägen på syd och ostkusten, men i "vårt" fiskeläge Abbekås, där pickade vi inte ägg.
Nu är Vårdagjämningen förbi, dagen och natten är lika långa i hela landet.
Vi är i början på April månad, och i Kämpinge har vi sett de första vårtecknen.
Den klimatiska våren – medeltemperaturen för dygnet – håller sig mellan +-0 och +10 grader. Medeltemperaturen i Boden är -6,4 grader i Lund +1,3 grader i Karesuando -9,9 grader och i Riksgränsen -8,3 grader.
Våren i Nattavaara varar i 40 dagar från den 10 maj till den 20 juni. I södra Skåne inträffar den mellan den 3 mars och den 19 maj i 77 dagar
Kattugglan skriker i Kämpinge under nätterna, och ofta kommer det ett hoande svar. Vårens första parning är igång, hoandet sätter faktiskt fortfarande skräck i många människor. Kattugglan är sällan ute förrän en timme efter mörkrets inbrott och slår sig till ro först i arla morgonstund.
Blommor och fåglar följer almanackan förvånansvärt regelbundet, så att vi nästan med säkerhet kan säga vilken vecka man kan hitta en specifik blomma i markerna. När sånglärkan har kommit till Skåne, vet man med säkerhet att det är omkring den 23 februari. Men vi skall inte låta lura oss, en del lärkor övervintrar på Lundaslätten. Till Norrbottens kustland kommer lärkan omkring den 22 april.
Flyttfåglar eller deras ungar som vänder tillbaka om våren, söker sig vanligtvis till den plats de häckade eller föddes på året före. Till vår tomt återkommer Staren, Bofinken, Rödstjärten och Svartvita Flugsnapparen årligen, dessa har återkommit sedan 1985, då jag för första gången satte upp holkarna. I regel kommer hannen före honan och sjunger kvällar och morgnar från en trädtopp eller ett hustak. Sången är dels en revirmarkering, men också för att behaga och locka honan – när hon kommit åter från söder. Revirets storlek markerar hanen från olika sångplatser och skaffar därmed ett område åt sin blivande familj. Detta måste vara stort nog för att försörja familjen.
Lavskrikan som lever uppe i de stora norrländska skogarna bygger bo redan nu i mars-april månader trots att vintern har långt kvar till våren. Jag har sett fågeln bygga i 15 graders kyla och lägga ägg i ett bo som på morgonen var fyllt med snö. (Det var i Harads 1978) I 20 dygn ruvar honan äggen utan att lämna dem, annars skulle de frysa sönder. Under hela ruvningstiden matar hanen honan.
Grävlingen är ett fantastiskt djur. En marsmorgon i gryningen, satt jag i Sövdeskogen – ett av mina smultronställen utanför Ystad – då det plötsligt kom två grävlingungar försiktigt nosande ut ur sitt gryt. Det var troligen första gången de lämnade grytet sedan de föddes. Det ryckte i nosen på dem när de stötte på nattluftens dofter och ljud. Deras mamma höll sig tätt intill dem. ständigt vaksam och beredd på fara.
Under sitt livs första veckor har de bott i en varm ombonad barnkammare i grytet, där föräldrarnas kroppsvärme skapat en behaglig värme på 18-20°C, även när det är kyla och snö utomhus. De har varit väl skyddade i sitt bo av torrt bomaterial från t.ex. ormbunksblad. Grävlingen hämtar nämligen regelbundet hem färska knippen som bomaterial till sitt gryt.
De nyfödda ungarna har vit silkeslen päls och är mycket känsliga för kyla. Efter sex veckor öppnas deras ögon, och de börjar utveckla den typiska, mörka pälsen och det vitstrimmiga ansiktet.
Mars är den arbetsammaste månaden för grävlingmamman. Hennes ungar är då som mest dikrävande, men födan för henne själv är ännu mycket liten. Ungarna är beroende av modersmjölken upp till tre månaders ålder. under sen våren ökar tillgången på föda och de blir självförsörjande.
Grävlingar lever på insekter, maskar, möss, sorkar, igelkottar,och fågelungar, men daggmaskar utgör basen i deras föda under våren. En enda grävling kan äta upp till 200 daggmaskar på en natt. Under sensommaren äter de också mängder av säd och frukt.
Ett grävling gryt innehåller ett system av tunnlar, sovkammare, bohålor och utanför latringropar och ett klösträd. Grävlingarna är oerhört renliga och städar grytet kontinuerligt. De är oerhört sociala och lever t.o.m. ibland som storfamiljer, där varje hona har sin särskilda uppgift att fostra ungarna.
Vinterns hemmafåglar som nu i mars gripits av vårkänslor, får nu sällskap av de första flyttfåglarna. Vårens starar har kommit till Kämpinge, de går och plockar bland tångruskorna på strandkanten och i det gula fjolårsgräset på strandängarna , jag har svårt att förstå att det finns mat där åt dem. Nu har också sånglärkorna kommit, som också nu börjar dra norrut. Jag hör deras karaktäristiska lockläten ( med båda mina fina hörapparater i öronen) och kan efter en stunds sökande på vårhimmeln se några sånglärkor på sträck på stor höjd.
Vår dotter ringde och talade om att Storspovarna hade kommit till Harlösa. Tidigare har Sånglärkan och Tofsvipan visat sig .
Men april månad är en svår månad. Bakslag kommer snabbt och efter en solig dag kan snön plötsligt singla ner. Då blir det svårt för storspovar, starar, lärkor och tofsvipor, men de har en märklig förmåga att överleva.
De sjöfåglar som övervintrat nere i Kämpingebukten -- Knipor, Skrak, Bergänder och Vigg -- har nu gett sig iväg norrut för att häcka. Hit har istället kommit Strandskator, Gravänder och Knölsvanar från tyska Östersjökusten, där dessa övervintrar.
Gravänderna har sin stora övervintringsplats och ruggningsplats utanför Rügen. Under senaste världskriget bombade Engelsmännen Rügen och missade målet totalt, men träffade de tiotusentals ruggande Gravänderna och utplånade på så vis nästan alla Europas Gravänder. Nu har dessa repat sig och återkommer till Skånes sydkust och inlandssjöar, dock i mindre antal.
Hästhovsörten är den första av alla våra vårblommor. Den lyser gul i fjorårsgräset på vägsläntens sydsida. Bladen kommer först när blomman vissnat ner. De stora bladen är först gråulliga men blir sedan blanka på översidan. Hästhoven är en gammal medicinalväxt. Det vetenskapliga namnet Tussilago kommer av tussis som betyder hosta och agere som betyder fördriva. Troligen den första växt i Europa som har använts som hostmedicin – man rökte de torkade bladen.
En fin promenad längs Harlösa ån.
Det blev en fin promenad längs ån som rinner upp i Rävakärr och ner till Kävlingeån. I kvarnbäcken mötte jag Strömstaren som plötsligt kom som en mörk figur ner för fallets kantiga trappsteg och slog till på en sten ute i strömmen rakt under mig. Efter några nigningar kastade den sig huvudstupa ner i strömmen men var snart uppe igen och neg ytterligare några gånger och dök sedan åter i bäcken. Jag kunde nästan se hur den klamrade sig fast vid bottenstenarna -- med vattnet forsande längs ryggen -- där den ivrigt fångade larver och vatteninsekter på botten.
Strömstaren är den enda svenska tätting som livnär sig genom att dyka efter sin föda. Med huvudet före kastar den sig ner i vattnet och med vingarnas hjälp tar den sig ner till botten och promenerar där under sitt sökande efter vatteninsekter, larver och kräftdjur.
Den går med sitt huvud framböjt, så att vattnet strömmar mot kroppen och pressar den mot botten. Ingen anna svensk fågel tar sig fram på detta sättet under vatten. Strömstaren simmar alldeles utmärkt på ytan, trots att den inte har simfötter. Den lär också tillhöra ”vintersångarna”, men jag har tyvärr aldrig hört den drillande sången på vintern.
Kungsfiskaren – skimrande i i de mest underbara färger – hade jag den stora turen att få möta vid det lugna vattnet nedanför kvarnforsen. Vid milda vintrar, brukar jag få se den någon gång under vintern, i bäckarna vid Romeleåsen och i Verkeån vid Långaröd.
Då kungsfiskaren kommer måste man ha snabb uppfattning. På samma sätt som strömstaren men ännu snabbare, kommer den farande lågt och följer varje krök av åfåran. Det är inte lätt att i god tid uppfatta när fågeln kommer flygande – särskilt för en gammal pensionär – tidigare hade jag också hjälp av örat, men hörseln är ju inget att skryta med nu för tiden. Med jämna mellanrum låter nämnligen kungsfiskaren under flykten höra ett kort, vasst läte, faktiskt liknande strömstarens flyktläte.
Rör man sig försiktigt längs åkanten kan man få se kungsfiskaren när den fiskar. Alldeles orörlig sitter den på en gren – som hänger ut över vattnet – och spanar ner. Rätt som det är, börjar den röra sig i sidled på grenen och riktar in den spjutvassa näbben och slår ner i en blixtsnabb dykning, med ett plums i vattnet. Några sekunder senare är den åter uppe på sin gren och slår fisken mot grenen, vänder den och sväljer den sedan hel med huvudet före.
Gulsparven – fågeln som jag är jätteglad att få återse och som jag tråkigt nog var med om att nästan utrota under 1950-talet, satt nu återigen i den gamla julkärven.
Gulsparvar i julkärven ? Där skall ju Mauds färggranna Domherrar sitta. Gulsparven hör till jordbrukets spannmåls grödor, och är numera inte årligen återkommande till sydvästra Skåne.
Men frågan är om inte domherrarna i havren är ett julkortsfalsarium av Jenny Nyström. I varje fall är det inte särskilt vanligt att få domherrarna till havrekärven och sitter de där så verkar de valhänta eller snarare ”valnäbbade”. Domherrarna är inte vana vid att ”tröska” havre. Helt annorlunda är det med gulsparvarna de är uthålliga och tröskar fram havrekärna efter havrekärna.
Skillnaden mellan de två fågelarterna är naturlig eftersom domherren är en skogsfågel och gulsparven finns i jordbrukslandskapet. Gulsparven är så till den grad en bygdernas fågel att det är sällsynt att få se den utanför åkrar och gårdar. På senare år har faktiskt gulsparvar häckat i hyggeskanter efter som hyggen bjuder på rikligt med frön under några år. Annars kan man med fog såga att gulsparven är helt beroende av jordbrukslandskapet. Men den kan inte leva på åkrarna annat än strax efter sådden eller när tröskorna har avslutat arbetet. Då är det lätt att plocka spillsäd. Spillsäden på de nysådda fälten höll på att utrota gulsparvarna.
För att slippa svampangrepp på utsädet behandlade (betade) vi spannmålen med kvicksilver. Detta började i mitten på 1950-talet. Gulsparvarna åt naturligtvis av det behandlade utsädet – som låg ovan jord, som spillsäd – och blev förgiftade. Man beräknade att c:a 95 procent av gulsparvarna dog. Inte nog med gulsparvarna, även fasaner, rapphöns, råkor och andra fröätare strök med. Dessutom åt vråkar och falkar förgiftade fåglar och blev i sin tur förgiftade och dog. Tack och lov hade vi i lantbrukskooperationen ett gediget samarbete med SLU och forskarna vid Lunds Universitet som snabbt konstaterade vad orsaken till den stora fågeldöden var. Kvicksilverbehandlat utsäde förbjöds år 1964.
Gulsparvhanen gör verkligen själ för namnet. De flesta av huvudets fjädrar lyser intensivt citrongula. Även undersidan är citrongul, men där finns mörkbruna fläckar som blir en del av den utsökta kamouflagedräkten.
Ur näbben strömmar hanens korta sång, nästan oavbrutet. Han kan sjunga sin enkla sång upp till tusen gånger under en enda dag. Strofen är jättelätt att lära sig. Den räknar helt enkelt till sju – ett, två, tre, fyra, fem, sex, sjuuu. Ett till sex räknas snabbt, sju är långt utdraget och ligger något lägre på tonskalan. Den enkla gulsparvsången sjungs alltid från en plats som höjer sig över omgivningen – ett träd, en stolpe eller en sten. Sången talar om för andra gulsparvar att det här reviret är upptaget – hit får ni inte komma.
Vi har en liten "skogsdunge" på vår tomt – en dunge på ungefär 100 kvm i det nordöstra hörnet av tomten – med en blandskog av tall, björk, rönn, murgröna som slingrar runt bergtallen och snår av vildkaprifol. I kanterna står benved, hägg och ribesbuskar.
En gång i veckan tar jag mig en liten promenad runt i dungen för att se om det kommit fram något nytt. I morse gjorde jag en sådan promenad och fick en alldeles fantastisk naturupplevelse som jag aldrig tidigare upplevt. Det var vår Igelkotte som var ute och gjorde av med sina slagprodukter (kissade). Den ger sig ut ur vintersömnen ett par gånger på vintern – det hela tar två minuter – och sedan återgår den till vintersömnen. Det är sådana stunder som man kanske får uppleva en eller två gånger i sitt liv och som gör att man lever vidare med ett leende.
Igelkotten – världens äldsta däggdjur. Den är väldigt gammal, ja så gammal att man med största sannolikhet kan säga att det är världens äldsta däggdjur. Det finns många missuppfattningar om igelkotten. Man tror att den är en gnagare släkt med ekorre eller hare, eller släkt med grävling eller vessla. – inget är riktigt – igelkotten hör till insektsätarna, en urgammal däggdjursgrupp på vår jord. En igelkotte har ungefär 16.000 taggar som den använder i försvar mot fiender på så sätt att den rullar ihop sig och riktar taggarna utåt. Men den har inga taggar på buksidan, där är det vanligt hår. Precis som vi människor byter tänder en gång i livet, byter igelkotten alla taggarna en gång i livet.
Varför spottar igelkotten på sina egna taggar ? Det börjar med att igelkotten producerar saliv och sedan smörjer in sina taggar med saliv. Salivproduktionen startar när igelkotten kommit i beröring med ett främmande föremål som den slickar och tuggar på. Då uppstår en löddrig saliv som den sedan spottar på sina egna taggar.
Ingen vet varför igelkotten smörjer in sina taggar med saliv men det är troligt att den gör sina taggar giftiga och därigenom håller sina fiender borta – såväl stora som små.
I fem månader lever igelkotten på hullet. Den ser inte precis mager ut på våren. Det syns inte på den, eftersom muskelkappan med alla piggarna ligger utanpå. Den har många ställen på kroppen där den kan lagra fett. På hösten är alla fulla, och det fettet är brunt till färgen och speciellt lämpligt för djur som sover hela vintern. Bukspottkörteln producerar ett ämne som kallas glykogen som lagras i musklerna och består av kolhydrater – sockerarter och stärkelse. När temperaturen faller startar förbränningen av detta glykogen och det är slagget från denna förbränning som gör att igelkotten vaknar några gånger för att göra sig av med detta slagg (kissa). I sin fullständiga vila förbrukar igelkotten minsta möjliga mängd av energi. Antalet hjärtslag per minut går ner från 80 till bara 4, och andetagen från 25 till ett var femte minut. Temperaturen går från 37 gr. ner till 9 gr.
Ett inlägg i Allemansrätt,Miljö och Ekologi
Jag färdades i Norrbotten tillsammans med min vän Birger, bl. a. besökte vi Aktse, släkten Läntas gamla fina fjällhemman, som ligger så fint i Rapadalen, just invid Kungsleden.
Vi färdades på ett lite annorlunda sätt i år, mot när vi senast besökte Aktse. Då vandrade vi leden från Tjåmotis till båtlänningen vid sjön Laitaure där vi rodde över sjön på båtlänningsvis. I år åkte vi fyrhjulsdriven bil, fyrhjuling, och motorbåt över sjön, med Lennart Länta som förare iklädd stora hörselskydd, vi som åkte kunde knappast föra ett vettigt samtal i båten som var utrustad med en stor utombordsmotor. Skadorna på den forna leden var avsevärda, dels var det anlagd väg på en lång sträcka, dels skador efter terrängskoter, det mesta förorsakat av Vattenkraft vid deras transporter till en av de stora regleringsdammarna i området.
Allt detta måste vi oupphörligen tala om med hög stämma: Lennarts bullrande motor, barmarkskörning med fyrhjuling och terrängskoter. För mig var det enda sättet att ta mig dit just då.
Men när vi kom till Aktse då fick vi de fina, roliga och sköna upplevelserna i övermåttan.
Vi anlände just i de dagar då Smörbollarna slog ut, det sker plötsligt under ett par dagar, en underbar syn på dessa fantastiska fjällängar. Samma dagar kom också den lilla flugan Chiastochaeta trollii, som helt ensam pollinerar de europeiska smörbollarna.
Flugan tränger in mellan de nästan slutna foderbladen och lever en längre tid av pollen och nektar och pollinerar samtidigt blomman. Sedan lägger den sina ägg vid basen av pistillerna. När larverna kläcks lever de på en del av fröna, resten av fröna utvecklas normalt. Det är en fantastisk upplevelse som man får ett fåtal gånger i sitt liv.
Vi träffade givetvis också en Friluftsfrämjare, en trevlig flicka från Blekinge, Friluftsfrämjare finns överallt.
Här uppe i fjälldalen blandas vårblommor med sommarblommor och man hittar nästan hela vår och sommarfloran samtidigt. Vi hittade en vanlig vårblomma nere vid bäcken i Aktse, en Kabbeleka. Kabbelekan pollineras under vanliga förhållande av insekter (flugor, skalbaggar etc) Men under regnperioder då insekterna inte är verksamma, måste blommorna pollineras på annat sätt, detta sker då med hjälp av regnvatten. Kabbelekans stora gula blommor håller sig öppna i regn och deras pollen tål vatten, som är två verkligt ovanliga karakteristika. Blommornas skål håller kvar vattnet så att det samlar sig i blomkalken,sedan flyter pollenet iväg till märket som sitter i höjd med vattenytan och blomman blir pollinerad.
Nu har kabbelekan fått bekymmer med pollinationen i de områden som har stora kväve - och svavelnerfall i samband med regnperioderna. Det har nu visat sig att pollenkornet, som egentligen är en spor, liknande den vi har hos ormbunkar och mossor, skadas av det sura nerfallet och bildar ett ämne i pollenväggen som liknar de groningshämmande ämnena som hos andra växter förhindrar självbefruktning
Advent – ordet advent kommer av ordet ”adventus” som betyder ankomst. Första söndagen i advent var något av en höjdpunkt under bondens år. Det mesta av årets hårda arbete var avklarat och förråden -- förhoppningsvis -- välfyllda. I kyrkan var det bruk att under advent skänka allmosor åt de fattiga och i övrigt vara givmild. I regel ansågs det att allt störande och bullrande arbete skulle undvikas under adventstiden.
Julljusen och ljusstakarna tillverkades under adventstiden, förebilden kom från kyrkan och gjorde julen extra högtidlig. Till vardags fick det räcka med elden från härden och törestickor som belysning.
Adventsljusen började man med på Ersta diakonisällskap i Stockholm under 1870-talet. Man tände då 7 ljus i en liten gran den första dagen i advent. Man tände sedan 7 nya ljus varje söndag fram till jul, så att de till slut brann 28 ljus i granen. Mot slutet av 1800-talet tände man ett ljus i en liten gran eller enbuske varje adventssöndag. Först på 1920-talet började man sälja adventstakar för fyra ljus i affärerna.
Jag minns min första adventsstake, som inhandlades på 1930 talet i Gülichs Bosättningsaffär, och bestod av en snedhyvlad bräda som snyggats till med håljärn, brunbetsats och lackats.
Advent är ju numera också julförberedelsernas tid. Även om man känner sig stressad och alltid blir lika överraskad när december månad startar, så är julförberedelserna inte på långt när så arbetskrävande nu som på 40-50-talet.
Nu är startdagen för julförberedelserna Luciadagen, då lägger vi Sursteken i marinad, köper hem djupfryst lutfisk, beställer julskinkan och alla övriga traditionella ingredienser. Surstek - denna gudagåva av svagdricksmarinerat oxkött -- har vi ätit under fyra generationer i min släkt, alltid på annandagjul.
Julen var förr ett av de få tillfällen då bonden och hans hushåll hade överflöd av mat. Skillnaden var dock oerhört mycket större tidigare – mellan vad som serverades i olika landsändar – än idag. Några av de rätter som nu tillhör julbordets allra mest givna representanter var förr inte lika självklara. Risgrynsgröt var inte så vanligt, medan däremot vitgröt– gröt kokt på mjölk och vetemjöl – ansågs vara riktig finmat. Istället för att äta lutfisk, åt man på många ställen salt torsk, saltlånga, gråsej, gädda eller abborre. Julskinka åt man heller inte särskilt ofta, däremot många andra delar av grisen som t.ex. huvudet, gristassar och lever.
Andra vanliga rätter var bruna bönor, blodpannkaka, grönkålssoppa och långkål. Det allra viktigaste på julbordet var brödet. Alla fick en egen julhög med både grovt och fint bröd. Hos oss har vörtbrödet alltid varit ett viktigt julbröd. Även juldryckerna var viktiga under såväl adventstiden som under julhelgen. Julöl, juldricka och mumma hörde till lyxen på bondgårdens julbord och man bryggde själv alla dessa drycker.
Vinterfåglarna finns nu på plats på vår tomt och det är med glädje man tittar på alla norrlandsfåglar som kalasar på maten vi lagt ut. Jordnötter, hampfrö -- och äpplen till trastarna -- är den vintermatsedel fåglarna får hålla tillgodo med. Rödvingetrasten, (kom idag) Sidensvansar, Björktrastar och en enstaka Domherre gläder oss oerhört och särskilt Maud tycker att först när Domherren kommit är det vinter och nalkas jul.
Härom natten föll de första snöflingorna i Kämpinge, och nu har vi omkring 5 cm. snö.
Vad är då snöflingor egentligen ? Dom är nästan som oss människor, det finns inte två som är likadana. Snöflingorna består av små kristaller och inne i varje kristall finns en kärna av något slags hårdare material. Det är nödvändigt att den har en sådan kärna att byggas upp omkring. Denna kärna bestämmer också hur kristallen skall se ut. Mycket små, små korn av olika ämnen svävar alltid omkring i luften och det är omkring dessa kärnor som snöflingan byggs upp. I Skåne är det troligen ofta att snöflingorna har en kärna av sot från någon industriskorsten långt borta. Några har sandkorn -- kanske från Sahara eller varför inte från Kanarieöarna. Några har svampsporer i sig -- de faller till marken och på våren gror de och en svamp börjar växa. Svampsporer finns det gått om, enbart en snöbollschampinjon producerar 12 miljoner sporer under de tolv dagar den är produktionsduglig.
De allra underligaste snökristallerna är alla de som har kärnor av metall i sig -- nickel, järn, koppar, kobolt -- dessa kärnor kommer från sprängda stjärnor och andra himlakroppar. Detta upptäckte den gamle polarforskaren Nordenskiöld, när han smälte snö. Försök gärna själva när det blir snö -- smält ner lite snö i en panna och häll smältvattnet i ett kaffefilter, där kan Du sedan studera de olika kärnorna. Förstoringsglas eller mikroskop är nödvändigt hjälpmedel.
Nu nalkas julfirandet med stormsteg. Tänk vad stora förändringar som skett de senaste åren, man har vandrat från kyrkliga seder till julbordets dignande maträtter och numera sysslar de flesta med vinterns friluftsliv och sporter. På gott eller ont -- jag kan inte bestämma mig.
Första Advent kan man ju dock ännu få uppleva med de gamla vackra adventspsalmerna: Bereden väg för Herran, Hosianna, Gör porten hög, Gör dörren bred, och Otto Olssons Advent.
I fråga om kyrksamhet så hävdar sig första advent sig väl med julottan och här i Falsterbo kyrka brukar det vara fullsatt. Jag minns en adventsgudstjänst i Lunds domkyrka (1963) då vi köade för att få en sittplats och man fick pålysa ännu en gudstjänst, då kyrkan inte räckte till.
"Är julgranen en kristen tradition eller ett julträd med granbarrsdoft eller är det kanske en biotop för biologisk mångfald" ? Idag förknippar de flesta av oss julen med doften av granbarr och tänd julgran. Traditionen verkar både gammal och självklar. Men hur är det egentligen och varifrån härstammar bruket ?
Skalden Atterbom berättar 1818 från München,hur han för första gången fick se ”det höga strålande Christträdet”. På något sätt förknippades således julgranen med Kristus.
I Skåne började julgranen så nätt komma i bruk på 1830 - och 1840 - talen och visst var julgranen en symbol för den kristna kyrkan. ”Det stora ljuset i granens topp föreställde Kristus, de övriga ljusen Kristi lärjungar i alla tider, frukterna på granen de troendes vandel, och om något ljus slocknade skulle det tändas av det stora ljuset i toppen.”
Julgranspyntet inskränkte sig länge till ljus, äpplen och godis. Äpplena var en påminnelse om kunskapens träd. Genom tiden har äpplen förblivit den allmännaste prydnaden. Röda äpplen fick inte fattas i någon julgran. Men alla hade minsann inte tillgång till denna välsignade frukt. Förmodligen var det av denna orsak som de färgglada glaskulorna började tillverkas i Tyskland redan år 1848. Inte minst till oss i Skåne blev exporten omfattande. I min barndoms jular på 40 talet hade vi enbart små röda äpplen och färgglada glaskulor jämsides i granen.
Till den moderna granens hemland räknas Tyskland. Julträd fanns redan som extraunderhållning åt lantbruksklubbarnas barn under 1800-talet. Träden var prydda med äpplen, kakor och godis. Man skulle rent av också kunna ta sig en svängom runt trädet. Godis var en viktig beståndsdel. Åt snälla och flitiga barn gavs julkarameller och kakor. De stygga och lata fick ingenting.
I Sydtyskland erhöll granen en något udda placering, nämligen på gödselhögen. Gödselhögen betraktades som bondens kanske viktigaste ägodel. Utan gödsel ingen avkastning. En gran i gödselstacken gav ett visst skydd mot vredskande troll och annat oknytt. Granen spelade alltså en viss roll i gamla tiders skyddsmagi.
Julgranen inomhus i städerna skulle också påminna om barndomshemmets friska lantliga barrskogsdoft, det var också här som nyheten fick den största genomslagskraften. Men landsbygdsbefolkningen följde fort efter, de skulle inte visa sig vara sämre.
Till julafton skulle golven tvagas om det var behövligt eller ej och till detta krävdes knäskurning, härvid gavs ingen pardon. Var golven rena så trivdes inte lopporna och en kvardröjande såplukt gav en angenäm krydda för näsborrarna.
Men det där med loppfria och kvalsterfria golv tog fort en ände när julgranen bars in, då hände i regel detta:
En julgran fylld av allehanda djur
När vi bär in vår tillsynes harmlösa och doftande julgran bär vi också in en djungel fylld av allehanda djur. Mellan 500 och 1000 småkryp bor, jagar och övervintrar i en enda gran.
De är inte så små de trevliga krypen, de flesta går att upptäcka för blotta ögat. Men du måste titta noga för de är ungefär mellan 1 till 15 millimeter stora.
Den största gruppen är spindlar. Granen är deras jaktmarker och med deras åtta ben pilar de blixtsnabbt längs grenarna på jakt efter föda. De är väldigt aktiva även vid låga temperaturer, får styrsel på benen vid bara några få plusgrader. De utnyttjar alla stunder -- då vintern släpper sitt grepp och solen värmer -- för att gå på jakt.
Bra att klumpa ihop sig
För många andra är granen ett övervintringsställe. De kryper in under barkflagor och lavar i väntan på bättre tider. Nyckelpigor klumpar ihop sig på det här sättet och får en varm, torr och fin vinterbostad. Under sommaren har de levt på granens bladlöss och mått väldigt bra. Att klumpa ihop sig är en ren överlevnadsstrategi och skulle en fågel upptäcka dem plockar den bara i sig några stycken. Resten klarar sig och släktets fortbestånd är säkrat. Andra som väljer granen som vinterbostad är stövsländorna som med förkärlek äter såväl alger som lavar. Det handlar inte om så många arter men desto flera individer.
Ägg, hoppare och ulltottar
De flesta övervintrar som ägg och hinner inte kläckas under den korta tid som granen står inomhus. Hoppstjärtarna kryper också in under barkflagor och lavar. De har en s.k. hoppgaffel, ett bihang längst bak som de kan fälla in under kroppen och snabbt räta ut igen. Angrips den flyr den skuttande från fienden. Det finns också ett helt gäng som enbart lever av granen. De följer med in som larver och ägg, bland dessa finner man bladlöss av olika slag. Äggen sitter på barren och ser ut som små pärlor, svarta och glänsande.
Längst ut på grenarna kan man ibland se en liten fin ulltott. Det är en granbarrlushona som på försommaren åstadkommer en gallbildning en abnorm tillväxt av växtdelar på grangrenen. Det är granens sätt att reagera och skydda sig mot parasiten, den ser ut som en torr brun liten kotte eller som en annanasfrukt i miniatyr.
Fjärilar och Steklar
Inne i granens knoppar de som skall bli nästa års skott kan man hitta fjärilslarver till granknoppmalen. Någon enstaka gång följer en stor fjärilslarv med in, är den gulgrön med svarta band och försedd med hårpenslar som spretar åt alla håll och kanter är det frågan om en grannharfotsspinnare. Den utvecklas till en 5-6 centimeter stor fjäril. Dessutom finns det många rovinsekter och parasitsteklar. När julgranen stått några veckor inomhus kan man hitta grönglänsande små parasitsteklar i fönstren, de har förmodligen parasiterat på fjärilslarver.
Föda åt fåglar
Tycker du illa om alla småkryp ? Tänk på att de utgör föda för alla våra övervintrande småfåglar i Sverige. Trädkryparen letar på stammen -- talgoxen och talltitan på grenarna -- längst ut på grenspetsarna söker kungsfågeln sin mat. Nu är det inte alla granar som innehåller så många djur. Men har du möjlighet så lägg ett lakan under granen när du tagit in den och skaka den rejält. Jag lovar det kommer att krylla och krypa på det vita underlaget. Men det är ingenting att vara rädd för, de flesta djuren dör snabbt i det torra och varma inomhusklimatet. Samtliga är ofarliga till och med för rumsväxterna. Farligt däremot -- för dina växter -- är de terpener granen avger, de flyktiga ämnen som gör att vi tycker granen doftar så gott
Varfågeln satt i en torraka, intill vägen som leder ner till Feja myr. Där satt den alldeles stilla och höll troligen utkik efter en gnagare eller någon småfågel. Ibland står den ryttlande som en tornfalk och får den syn på en sork eller en skogsmus slår den och griper musen i näbben. Ofta ser man den bära en liten fågel i näbben -- en rödhake eller en bofink -- för att senare kalasa på fågelns hjärna, som dels är en delikatess och dels är ett fint energitillskott. Vissa tider på året - särskilt på vintern -- sätter den fast det fångade bytet på en tagg i slånbusken eller i hagtornen, eller i en grenklyka som då tjänstgör som matförråd under en kort tid. För mig var det en upplevelse att se varfågeln igen efter många års bortavaro i ”mina marker”
Feja myr är ett av mina ”smultronställen” som jag årligen besöker under alla fyra årstiderna. Myren ligger i nordvästra Skåne, mellan Röke och Bjärnum. På denna välbevarade och fina myr häckar, bland annat, Tranor och Ljungpipare, sedan 40 år tillbaka. Här finns Sileshår och Tranbär, Skvattram och Pors, Klockljung och Rosling m.m. Hit söker jag mig när skall ha en stunds avkoppling och finna ro i själen. Detta behövde jag i förfjor.
Jag vandrade från vännen Alvars gård, söderut i skogen längs laggen, över myrögat (vattenspegel i centrum på myren) och ner till västra kanten av myren. En handfull snöflingor singlade ner, men var borta innan de föll på marken. Så här är i regel vår Skånevinter.
På vägen ner till laggen (myrkanten), singlade det ner ännu några snöflingor, som fastnade på träden och glittrade en stund.
I barrskogen mötte jag en flock Korsnäbbar som for runt i granarna och kalasade på gran- och tallkottar. Man tror nästan att det är några exotiska fåglar som är på rymmen.
Mindre korsnäbben lever nästan enbart av granfrön. När korsnäbben skall äta hämtar den en kotte och sätter sig på en gren. Där vänder den kotten med spetsen mot sig. Sedan sticker den in undernäbben under ett kottefjäll så att fjället lyfts en bit. Då kan den komma åt att sticka in sin långa klibbiga tunga och plocka till sig fröna. När fågeln drar tillbaka näbbet brukar kottefjället klyvas. Grankottar med kluvna kottefjäll är alltså rester efter mindre korsnäbbens måltider.
Samtliga arter korsnäbbar häckar oerhört tidigt på året. Redan i februari månad lägger de äggen och kan underligt nog ruva fram dem under 25-30° grader minus. Bobalen är oerhört väl isolerad med lavar och mossor och fågelns värmeutstrålning är hög genom den stora ruvfläcken.
Orsaken till den tidiga häckningen är att äggen måste kläckas just innan kottarna har klängt, alltså släppt fröna. Då samlar fåglarna barrfröna och gör gröt av fröna som den förvarar i krävan och sedan matar ungarna med. Barrfröna är vårt lands mest energirika fröslag. Men specialister -- som Korsnäbben -- lever farligt därför att de inte kan äta annat än det de har specialiserat sig på, annat är faktiskt inte tillgängligt för dem.
Mindre korsnäbben häckar inte i Skåne men är en årligen återkommande fågel här nere söder om barrskogsområdet d.v.s. Skåne, Danmark och Östersjöländerna. I Sverige häckar tre arter:
Större Korsnäbben, Mindre Korsnäbben och Bändelkorsnäbben alla är specialiserade -- Större Korsnäbben lever på tallkottar, Mindre Korsnäbben på grankottar och Bändelkorsnäbben på lärkkottar.
Under år med näringsbrist företar korsnäbbarna invationsartade flyttningar under eftersommaren och långt in på senhösten och uppträder då i områden långt utanför deras normala häckningsområden.
Det är underligt att se Korsnäbbar i Skåne så här sent på höstvintern – nu är det tid för häckning i Norrland – och fågeln lever verkligen ett farligt liv. Jag undrar verkligen om detta beror på barrkottebrist eller det helt enkelt är klimatförändringen som återigen gör sig påmind.
Varfågeln satt i en torraka intill vägen som leder ner till myren. Där satt den alldeles stilla och höll troligen utkik efter en gnagare eller någon småfågel. Ibland står den ryttlande som en tornfalk och får den syn på en sork eller en skogsmus slår den och griper musen i näbben. Ofta ser man den bära en liten fågel i näbben -- en rödhake eller en bofink -- för att senare kalasa på fågelns hjärna, som dels är en delikatess och dels är ett fint energitillskott. Vissa tider på året - särskilt på vintern -- sätter den fast det fångade bytet på en tagg i slånbusken eller i hagtornen, eller i en grenklyka som då tjänstgör som matförråd under en kort tid. För mig var det en upplevelse att se varfågeln igen efter minst 10 års bortavaro i ”mina marker”
Nere på vägen föll ytterligare några snöflingor så sakta till marken. Är det vintern som börjat nu ? Ja kanske är det så, hoppas jag – när den första snön lägger sig förändras allt från det mörka tunga höstvinterlandskapet till ett vitt lysande landskap, som inte bara förändrar årstiden utan också förändrar sinnena hos oss friluftsmänniskor.
Domherren har fått namn efter sin värdiga uppsyn. Den sitter domare över andra fåglar -- sa man förr i tiden -- egentligen var domherren en kyrklig dignitär medlem av domkapitlet. I Tyskland kallar man fågeln ”Dompfaff” och i Norge och Danmark ”Dompap”. Prästen bär ju ofta röd mässhake och i många länder har juristerna alltjämt en röd mantel när de utöver sitt ämbete. Att domherren är en ”ståndsperson” i fåglarnas krets behöver det heller inte råda någon tvekan om. Som sådan tas han emot närhelst han visar sig.
Många anser -- fast avgörande bevis saknas -- att domherren har samma partner hela sitt liv. Visst -- när de väl bildat par, tycks makarna inte separera under vintern som de flesta andra finkfåglarna, och under häckningsperioden håller de sig nästan alltid tätt tillsammans.
Domherren har kanske mer än någon annan fågel fått symbolisera vintern. På julkort och andra julmotiv intar den en självskriven plats. Den betraktades i gångna dagar som ett säkert vintertecken. En 1800-tals professor skrev sålunda: ”Domherren är i detta hänseende för oss en säker väderspåman”. Ännu hör man folk på fullt allvar säga att vintern blir sträng och svår, därför att de sett en flock domherrar. Att domherren bebor större delen av vårt land och att den årligen redan tidigt på hösten lämnar skogarna för att söka sig till slättbygderna, har ej inverkat på tilltron till detta.
Kalla, snörika vintrar är domherrarna särskilt trogna gäster vid havrekärven och fågelborden. Så en vårdag är de plötsligt borta och vi ser dem inte förrän långt fram på senhösten då de börjar plocka frön ur frusna vinterståndare och fröställningar.
Var har de egentligen varit ? Var finns domherreparet under sommaren ?
Det är inte alls säkert att vinterns domherrar vid fågelbordet är långväga gäster. Ofta flyger de bara till närmaste större barrskog när dagsmejan väcker deras vårkänslor. Där bygger honan ett bo av rottågor, mossa, strån och hår medan hanen följer henne under byggnadsbestyren som kärleksfull iakttagare.
Under ruvningen matar hanen honan. Men hur mycket gentleman han än är så måste han samtidigt vara något av en tyrann om honan skall bli intresserad av honom. En hane som inte visar sig som den överlägsne, när en hona närmar sig, blir omedelbart kasserad.
Så här skriver Erik Rosenberg om Domherren: Soliga dagar i mars, innan domherrarna dragit till skogs, hörman dem ibland sjunga. Med ideliga stjärtryckningar sitter fågeln och skruvar sig, när han frampressar sin knirkande och knaggliga strof, som dock förgylls av de flöjtande locktonerna dju-u och dju dju. Märkligt nog sjunger också honan likadant. Innan ett sällskap domherrar bryter upp för att flyga bort brukar det vara ett livligt resonerande med lågmälda visseltoner bytt bytt.
Själv har jag aldrig haft glädjen att höra Domherrens vårsång.
Strömstaren vars rätta element är rinnande vatten och som är helt beroende av detta finner man nästan enbart i Skåne under vinterhalvåret. Jag har följt den under många år vid Hallamöllan i Verkeån. Den har blivit min ”vinterfavorit” och jag åker med nöje den långa vägen till Hallamöllan för att möta den enda svenska tätting som livnär sig genom att dyka efter sin föda. Med huvudet före kastar den sig ner i vattnet och med vingarnas hjälp tar den sig ner till botten och promenerar där under sitt sökande efter vatteninsekter, larver och kräftdjur.
Den går med sitt huvud framböjt, så att vattnet strömmar mot kroppen och pressar den mot botten. Ingen anna svensk fågel tar sig fram på detta sättet under vatten. Strömstaren simmar alldeles utmärkt på ytan, trots att den inte har simfötter. Den lär också tillhöra ”vintersångarna”, men jag har tyvärr aldrig hört den drillande sången på vintern. På sommaren sjunger den så starkt att den överröstar vattenbruset.
Rödhake, rödbrösta, rödhakesångare och tjäderklocka, kärt barn har många namn. Hur rödhaken fått sitt betecknande namn skildrar Selma Lagerlöv i sina ”Kristuslegender”: En liten grå fågel, som inte begåvats med någon som helst färgprakt av Vår Herre, som drog en tag ur Frälsarens törnekrona – och se, då föll en droppe blod på den lilla fågelns strupe och bredde ut sig.
Namnet tjäderklocka är mer prosaiskt. Förr, när tjädern ofta sköts under spelet, lyssnade skytten efter när ”tjäderklockan” skulle börja ringa. Då rödhaken började sin silverklara sång i den tidiga morgonen, brukade de inte dröja länge förrän också tjäderns knäppningar satte igång. Vi hör rödhaken nästan varje år när vi vandrar ut till orrspelet på Fjällmossen och då vet vi att det är dags ”att ta det långa benet före” för då är i regel spelet igång. Dessa morgnar hör till de allra starkaste upplevelserna och som alltid finns kvar i mitt minne.
Försvaret av sitt revir är annars den huvudsakliga anledningen till den ljuva och behagliga sången, som man kan få höra från mitten av mars till långt in på sommaren. Då rödhaken hävdar sitt revir, spänner den ut sitt röda bröst och sjunger.
Grönsiskan, är just nu vår flitigaste gäst vid ”fågelsilon” med jordnötter. Den brukar komma till oss på vårvintern i februari och mars månad, men i år var den här redan i december, Annars söker den sig gärna till tistlarnas vinterståndare, alens kottar och björkens hängen.
Grönsiskans bo ansågs förr vara det kanske mest svårfunna av alla fågelbon. Därför trodde man att de små fåglarna var i besittning till en osynlighetssten, med vars hjälp boet gjordes omöjligt att upptäcka. Men kunde man komma över denna sten kunde man se in i framtiden. Grönsiskan kunde också spå väder. När grönsiskan skriker i skogen väntar hon regn – säger man än idag i Norra Skåne och Blekinge.
Grönsiskehannen är den enda grönaktiga fågel som har svart hjässa och svart haklapp. Ryggen är grön med smala svartaktiga streck, undersidan och gumpen gulgröna. Honan saknar det svarta på huvudet och hakan. Hon är mer gråaktigt grön än hannen och saknar gult på undersidan.
Gärdsmygen sjöng för oss återigen, med sin uppiggande och höga sång. Jag tror att den lilla ”trudelutten” säkert var avsedd för Er också. Man undrar egentligen varför sjunger fåglar mitt i vintermörkret ?
Oftast beror det på att de hävdar födorevir – de mutar in sina födosöksområden för vinterperioden. När det är milt och varmt kommer deras hormonproduktion igång och de lockas att pröva sina stämmor. Det är Gärdsmygen, Koltrasten och Rödhaken jag hört några gånger, dock mest Gärdsmygen. I Västerbotten har jag, någon enstaka gång på vintern, hört Järpen sjunga med sitt svaga pip och kvitter.
Det kanske finns några andra vettiga förslag till fåglarnas vintersång, men säkert kommer vi att få höra flera fåglar sjunga på vintern, nu när vi fått ett extremt milt vinterklimat.
Västerbottniska friluftslekar som jag sysselsatte Frilufsarna i Bjerred med på rasterna under skogs- och fjällvandringar i Vindelreservatet:
Kasta tefat
Man sågar upp ett antal runda ”skivor” c:a 15 mm tjocka av en lämplig stock. Var och en tävlande får var sin skiva som han eller hon märker upp med sitt bomärke eller initialer. Ett gäng Frilufsare hade faktiskt alla sina prylar märkta med bomärke.
En utkastplats ritas eller märkes ut, sedan märker man ut tre fyrkanter på ungefär tio meters avstånd från utkastplatsen, ett ”stormål” ett ”mittmål ” och ett ”småmål”. Dessa gör man lämpligast av raka grenar, fyra till varje mål (ruta) som man lägger som ramar och poängsätter sedan målen:Stormål= 10 poäng, Mittmål= 50 poäng och Småmål= 100 poäng.
Sedan börjar man kasta”tefaten”, ungefär som man kastar ringar, den som har fått högst antal poäng efter fem omgångar har vunnit. Här finns utryme för egna regler.
Fårahimmel
Fårahimmel spelas lämpligast av två eller tre personer med en ”stege” tilltäljd av en trädtopp eller en liten gran där man lämnat grenstumpar kvar på stammen. Trädtoppen eller granen bör vara 150 cm lång. Två ”klavrar” har man, en grenbit som delats mitt itu på längden och på de släta sidorna försetts med ett respektive två streck (jack) som poängmarkeringar. Dessutom har man varsin grenklyka som markörer. Stegen sticks eller gräves ner i marken så att den står upprät.Sedan tar en spelare klavrarna, skakar dem och kastar dem en bit upp i luften. Klavrarna visar hur många steg man skall flytta sin grenklyka uppför stegen. Kom båda klavrarnas rundsidor upp sade man att de visade ”blint” och man åkte ned till utgångsläget. De andra förfar på samma sätt och man tävlar om vem som når toppen först.
Fårahimmel var egentligen ett ”getarspel” som utövades när två getare träffades i skogen. Den övervåningskätte som byggdes för fåren i de Västerbottniska kalla och trånga ladugårdarna kallades Fårahimmel.
Kubb eller Kloter
På en äng ställs 5-10 vedträn upp i rad (”kubbar” eller ”klotergubbar”). Man ställer upp dem med ungefär 5 fots avstånd från varandra och märker dem med poängvärde. I mitten placerar man ”kungen” som är ett smalare och vekare vedträ eller utmärkt med ett högre poängvärde. Varje deltagare förser sig med ett vedträ med skaft en” kubb” eller ett ”klot”. En utslags- plats märkes upp och man skall nu försöka kasta omkull så många”kubbar” som möjligt under 3 till 5 omgångar. Den som har fått högst poäng vinner spelet. Den som slår ner ”kungen” premieras extra.
Vedträn ”Klotergubbarna” skall vara 30-40 cm. långa ”kastkubben” eller
”kloten” tillverkas efter egen fantasi.. Kloten rullas och kubbarna kastas
mot gubbarna.
Sprätt
Varje deltagare tillverkar ett spö, lämpligen av hassel,pil eller något annat böjligt trääslag. En eller flera klykor tillverkas också. Målmarkeringar lägges ut på ängen, dessa kan bestå av grenar lagda i fyrkant, björkträn eller några näverbitar. Låt fantasin flöda !
Klykorna placeras nu ut på marken vid utslagsplatsen, spöändan sticks ner i klykan och man ”sprätter” ut klykan mot målet. Regler för poängberäkning kan lämpligen bestämmas vid varje tillfälle. ”
Sprätt föddes när vi vid ett tillfälle tillverkade slangbågar och fick överskott på klykor.
Spela sten
Man tar fem stycken runda stenar eller träbitar i handen och kastar ut alla på en gång på marken -- är man inomhus går det bra att spela på en filt eller matta.
Så här går det till:
- Man tar en sten och kastar den upp i luften - samtidigt skall man plocka upp en sten från marken och fånga den uppkastade stenen - allt med samma hand. Så fortsätter man tills att alla stenarna är upplockade. Missar man får motspelaren ta vid.
- Denna gång skall man ta upp stenarna två och två.
- Nu tar man upp tre stenar plus en sten.
- Fyra stenar på en gång tas upp.
- Nu skall man kasta upp alla stenarna i luften på en gång och fånga så många som möjligt på översidan av handen.
Detta spel brukades under 1800 talet och jag lärde mig detta av en grupp lärarkandidater från Umeå under en vecka på lägerskolan i Ammarnäs.
Kasta Grubba
En liten rund grop grävs i jorden som en djup skål. Tre platser på olika avstånd men i samma riktning från gropen markeras: Den längst bort kallas långmål, den andra kallas mittmål och den närmast markeras 3 till 4 steg från gropen, kallas runstycksmål.
Alla deltagarna -- som har varsin slant -- ställer upp sig vid långmålet och kastar -- den ene efter den andre -- sin slant mot gropen.
Den som får sin slant närmast gropen blir först, andre man blir den som lig- ger därnäst o.s.v. Skulle två eller flera deltagare hamna i gropen anses den först som sist kastade. De vars slantar hamnar lika långt från gropen kastar om.
Sedan tar den förste i ordningen alla slantar, ställer sig vid mittmålet och kastar en slant i sänder mot gropen. De slantar som han inte får ner i gropen, tar den andre i ordningen och kastar på samma sätt. Det fortfar så länge slantarna och ordningen räcker. Om ordningen gått ut och slantar finns kvar, kastar den som är i tur från runstycksmålet.
Var och en som inte fått ner någon slant har förlorat, den som har fått ner en har friat sig själv och sålunda varken vunnit eller förlorat. Men den som fått ner flera slantar har vunnit så många som han fått ner mer än en.
Sedan börjar leken om på nytt.
Slå Slant
I Vilhelmina har man praktiserat en lek som inte är känd från något annat håll i Västerbotten.
Deltagarna samlades på en gårdsplan. Och en käpp ställdes upp på en slät och jämn plats. Sedan bestämde deltagarna vad de skulle spela om, om de skulle använda två- eller femöringar eller något annat mynt.
När detta var gjort uppdrogs en linje på marken från vilka alla skulle kasta slantarna mot den uppställda käppen. När alla hade kastat uppmättes avståndet till käppen från de olika slantarna. Den som då hade kommit närmast käppen, skulle slå först o.s.v.
Slantarna uppsamlades därefter och lades i en hög ovanpå varandra med öresidan nedåt. Den som kommit närmast den uppställda käppen, skulle ta en annan käpp och slå på penninghögen. Alla slantar som då vände öresi-dan uppåt efter slaget blev ”slagarens” egendom.
På detta sätt fortsatte slagningen tills alla hade slagit.
Sedan började spelet om på nytt.
Från bilen såg jag en flock mindre korsnäbbar, som var på jakt efter föda. Mindre korsnäbben lever nästan enbart av granfrön. När korsnäbben skall äta hämtar den en kotte och sätter sig på en gren. Där vänder den kotten med spetsen mot sig. Sedan sticker den in undernäbben under ett kottefjäll så att fjället lyfts en bit. Då kan den komma åt att sticka in sin långa klibbiga tunga och plocka till sig fröna. När fågeln drar tillbaka näbbet brukar kottefjället klyvas.
Grankottar med kluvna kottefjäll är alltså rester efter mindre korsnäbbens måltider.
Tallkottar med kluvna kottefjäll är rester efter Större korsnäbben, eftersom den är större och starkare har den specialiserat sig på frön ur de hårda tallkottarna.
Lärkkottar är rester efter den tredje arten av korsnäbb som heter Bändelkorsnäbb. Dessa är särskilt vanliga i Ryssland, men finns även här i norr.
Samtliga arter korsnäbbar häckar väldigt tidigt på året. Redan i februari månad lägger de äggen och kan underligt nog ruva fram dem under 25-30° minus. Bobalen är oerhört väl isolerad med lavar och mossor och fågelns värmeutstrålning är hög. Orsaken till den tidiga häckningen är att äggen måste kläckas just innan kottarna har klängt, alltså släppt fröna. Då samlar fåglarna barrfröna och gör en gröt av fröna som den förvarar i krävan och sedan matar ungarna med.
Barrfröna är vårt lands mest energirika fröslag. Men specialister lever farligt därför att de inte kan äta annat än det de har specialiserat sig på, annat är faktiskt inte tillgängligt för dem
Naturen har så smått börjat gå till vila, många växter har frusit och höstlöven har fallit till marken, sist i kön står våra Syrener och Björnbärsbuskar. Träden och buskarna har slutat att suga upp vatten, trädrötterna har sugit tillbaka det värdefulla gröna klorofyllet. I de gröna övervintrande gräsen och örterna finns stärkelse som omvandlas till socker och gör att växterna klarar låga temperaturer bättre, eftersom socker har lägre fryspunkt än rent vatten. Löven som faller ned och växterna som vissnar sätter i gång den livsviktiga mikronedbrytande proceduren.
Även barrträden – som som de flesta inte vet – fäller sina gröna barr om hösten. Förutom lärken, som fäller alla sina barr, kan tallen fälla 25 till 35 procent av sin barrvolym, granen och enen fäller omkring 20 procent, de äldsta barren faller först. Denna procedur pågår under hösten, men under en längre period, så vi lägger sällan märke till den.
Daggmasken hjälper till att mala ner blad och växtdelar till mylla. I naturen är det alltid en ständig cirkulation där ingenting lagras i stora sophögar. Alltsammans återanvänds. Men det är inte bara växterna som förbereder sin vinter. Djuren gör det också.
Talgoxen t.ex. som inte flyttar får 500 - 600 fler fjädrar att hålla kylan bort från kroppen med. Det är mest dunet i fjädrarna som gör att den egna värmen inte lämnar kroppen. Mellan fjädrarna och kroppen bildas ett varmluftslager som behövs när kylan sätter in.
Igelkotten lägger upp stora mängder glykogen i muskulaturen. Det är bukspottkörteln som överproducerat denna vätska som samlas i musklerna. Igelkotten går i vinterkvarter och bäddar om sig ordentligt. När yttertemperaturen faller, börjar det hända saker i igelkotten. Då startar förbränningen av detta glykogen och igelkotten ”ligger på sparlåga” vintern igenom. Trots att den ligger i djup vintersömn måste den göra sig av med kroppens slaggprodukter. Därför vaknar den till ibland för att kissa och uträtta sina behov.
Haren – den svenska – byter päls. Det är samma sak som hos igelkotten, solen har givit lämpliga hormonsignaler. Pälsfärgarorganet stimuleras att inte släppa igenom några färgpigment. Pälsen blir vit och håren luftfyllda, vilket garanterar en bra vinterskrud. Katastrof blir det dock om snön inte kommer.
Fältharen – den tyska – har det bättre i sin päls, den ändras inte. Det är alltså inte så att haren härmar omgivningen och blir vit när snön kommer, det är solen som skickar ut lämpliga signaler. Något som är meningen att skydda djuret, men ibland får motsatt effekt.
Getingarna har redan krossat sitt eget samhälle. Den sjunkande temperaturen startade den sista destruktiva handlingen. Allt liv dödas -- puppor, larver och vuxna, även drottningen. När detta inträffar finns nästa generationsansvariga getingar utspridda lite varstans. Under juli-augusti parade sig alla prinsessorna, hanarna dog efter ett fullgott arbete, och de spermiefyllda honorna vilar nu på en skyddad plats, till nästa år.
Myrorna övervintrar. De ligger tätt packade vid varandras sidor för att hålla värmen uppe. Egentligen är det värmande ”kaminer” i omgivningen som håller dem vid liv. Det är en mikroorganism med nedbrytande processer som avger tillräckligt med värme.
Grävlingen – som bor under en fiskebod nere i fiskeläget, är inte som igelkotten. Hon har sitt gryt att dra sig tillbaka i, men kroppstemperaturen sänks inte. Hon sover när klimatet utanför grytet blir alldeles för strängt. När värmen kommer – det kan inträffa mitt i vintern – ger sig grävlinghonan ut på jakt och födosökande. Hon har dessutom parat sig för flera månader sedan och i hennes mage ligger ägg med fördröjd äggutveckling.
De Gula Tuvmyrorna – som bygger sin stack av sand, med rötter som bindemedel – har klumpat ihop sig i en hög där de ständigt byter plats, så att alla får glädje av värmen.
Vinbergsnäckorna, som jag tog med mig från Bjärred 1985, har grävt ner sig till frostsäkert djup och täppt till skalöppningen med en massa av slem och kalk som stelnar till en hård skiva. Så här ligger dom ända tills det våras, då dom bryter upp kalkskivan och åter börjar ”vandra” runt i trädgården. De återvänder alltid på hösten till den plats i trädgården där de föddes. Vinbergssnäckan härstammar från Sydeuropa. Munkarna tog hit den till Sverige på 1400 talet för att ha som mat under fastetiden. Många tycker fortfarande att den är en delikatess. På Löddesnäs gård i Bjärred – där dessa kommer ifrån – har det funnits en snigelfarm som för länge sedan startades av Franciskanermunkar.
Gå och köp Er en Gås eller Anka !
Vår gård ligger mitt i flyttningsleden för de flesta av de flyttande fåglarna och alldeles nära Östersjöns strand, så nu under hösten har vi massor av trevliga och unika gäster i vår trädgård. Särskilt under blåsiga perioder slår fåglarna sig gärna ner i trädgården för att få sig några dagars vila, innan färden går vidare mot sydliga länder.
Här rastar rödvingetrastar -- en utpräglad norrlandsfågel -- grönsiskor, svartmesar, lövsångare, trädgårdssångare, talgoxar, blåmesar, gärdsmygar, kungsfåglar m.fl. och ute på havet har ”övervintrarna” kommit -- knipor, bergänder, vigg, skarv, gräsänder och skrak.
Inte minst nu i november anländer stora skaror av Säd- och Kanadagäss, Vitkindade- och Grågäss som övervintrar vid kusten och i anslutning till de skånska slättsjöarna. De använder insjöarna och Kämpingebukten som sovkvarter och betar på ängar och åkrar på dagen.
Kanada- och Vitkindade gäss föredrar Rapsfälten framför Vete- och Rågbrodden och förvärrar därför skadorna oerhört mycket på de skånska grödorna. Rapsen har nämligen en mycket hög tillväxtpunkt som skadas och dör då gässen betar och går fram som slåttermaskiner.
I november är det dock de skånska tamgässen som mister livet inför gåsfesten vid Mårten. Att firandet av Mårtengås skulle vara särskilt skånskt är ett sent påfund, ett par hundra år gammalt och påhittat av några skånska patrioter. Drottning Kristina bjöd t. ex. ofta på Mårtengås vid hovet och firandet nämns också på 1600 talet i de finare kretsarna i mälardalen. Redan under medeltiden var Martinshelgen en av de verkligt stora höstfesterna.
Att låta gåsen föregås av svartsoppa är en nyhet från 1800 talet som introducerades i Stockholm.
Gåsskötseln har i Sverige varit vanligast i slättbygderna i söder med tonvikt på Skåne och särskilt då på Österlen - där man hade överskottsäpplen som tillskott till gåskosten. Under medeltiden fanns det dock mycket gäss ända upp till Dalarna och runt Mälaren i Era trakter. De betade på ängar, obesådda åkrar, vägkanter och inne på bygatorna. Mor i huset hade ansvar för gässen och barnen skötte i regel vallningen.
I Skanör -- på Skanörs Ljung och Nabben -- fanns under 1800 talet stora skaror gäss som vaktades av ”hören” -- hören var en anställd vallare som anställts av gårdarna kring Skanör gemensamt. Hören bodde under hela sommaren och hösten ute hos gässen i en enkel koja av spån och torv.
De flesta lokala gåsraserna i Sverige försvann runt sekelskiftet, med två undantag Skånegås och Ölandsgås. I mitten av 1800 talet var gäss mycket vanliga på Öland. Isoleringen från fastlandet gjorde att ölandsgåsen inte korsade sig med andra raser, just därför har den bevarat sin särart. Me det var nära att den hade dött ut. Alla nu levande ölandsgäss härstammar från en gård utanför Helsingborg, dit ett par hade förts på 1920 talet.
Gässen slaktas vid ungefär fyra månaders ålder och väger då fyra till fem kg. Nu föder man upp gäss på kraftfoderblandning blandat med grönfoder. På smågårdarna är det dock fortfarande brukligt att man låter gässen beta på ängarna och sedan äta spillsäd på stubbåkrarna. Gäss anses vara det mest effektiva djuret – alla kategorier – att omvandla gräs till kött. Hos gåsen liksom hos andra hönsfåglar förjäses växtfiber med hjälp av mikroorganismer i blindtarmen och detta är särskilt utvecklat hos gåsen.
Tillsammans med torkning och saltning är metoden att bevara mat genom syrning (jäsning, fermentering) lika gammal som mänskligheten. Om endast det som nedtecknats har hänt så har inget hänt i mänsklighetens perspektiv.
Jag vill ändå nämna några nedtecknade dokument daterade före alla saltbrister och fältslag.
I ett offentligt dokument från Jämtland (då Norskt) daterat 1348 berättas att Olafuer Graflaks bytt bort en fiskerätt. Namnen antyder, enligt den tidens sed, att han handlade med gravad lax, som på den tiden var syrad lax genom nedgrävning. Från Babyulonium finns stentavlor daterade 2800 fK med recept på syrning (jäsning) av olika produkter.
Otaliga myter och skrönor finns om surströmmingens uppkomst. Dessa har uppkommit endast genom kraftiga produktionsökningar beroende av ekonomiska och politiska orsaker. T.ex. saltbristen periodvis under 1500 och 1700 -talen, de stora fältslagen under 1700-talet, det Svenska konsumentgenombrottet i början av 1900-talet, med flera. Ingen av dessa 'produktionstoppar' och dess orsaker är surströmmingens födelse. Syrad strömming har alltid funnits där strömming och människor funnits. Lika väl som alla andra fiskar syrats där de funnits och/eller finns (mört, karp, plara, lax, röding, bori, haj, rocka, flygfisk, osv... )
Metoderna varierar på grund av geografiska och kulturella skillnader. Likheter är naturens roll i de olika processerna och parametrarna; Råvara, salt, temperatur, syra. Där salt varit dyrt eller en bristvara har ändå syrning kunnat utvecklas på grund av låga temperaturer. Folken i norra Ryssland och Sibirien syrar lax genom att packa nyfångad fisk direkt i gropar eller i träkärl som grävs ner i marken. Man saltar endera lätt eller inget alls. Fisken packas genom att man kliver på den. Efter 8 - 10 månader tas fisken upp och har då fått en smet- eller geléliknande konsistens. Den ätes antingen med sked som soppa eller bakas in i bröd. Det som gör denna metod möjlig är permafrosten, som håller temperaturen konstant under 4°C.
Ett annat exempel är rakfisk-produktionen i Norge. Rakfiskbältet sträcker sig från Nordöstra Jämtland, Härjedalen via Röros och vidare sydväst genom Valdres, ”Norges Rakfiskcentrum” till Setesdal. I t.ex. Valdres ligger de gårdar där man av tradition producerat rakfisk ungefär mitt på fjällsidorna. Längre ut mot kusten, nära värmande golfströmmen, ligger gårdarna högre upp. Gårdarnas läge garanterar en låg, jämn temperatur. Rakfisk syras ibland med svag saltlake, 3,5- 4,5%, temperaturen 1 - 3 °C och jäsningstiden 12 - 14 månader. Ett annat mått är 6%, 6°C och 6 veckor. Allt har ett samband. Dessa kunskaper har sitt ursprung långt tillbaka i tiden
Surströmming. Inget undantag. Tidigare fanns endast behovet att bevara de periodvis rikliga fångsterna av strömming så länge, och till så låga kostnader, som möjligt. Man använde då lite salt, syrade under låga temperaturer och under lång tid, ca 8 - 12 månader. En anna viktig faktor var att syrningen ej fick bli för hastig så att surströmmingen blev för mjäll. Risken var då att den skakade sönder under de oftast våldsamma och primitiva frakterna.
Under 1400-talet och bit in på 1500-talet hos Norrlandsfiskarna och senare de s.k Gävlefiskarna som förhandlat åt sig fiskerättigheten utefter norrlandskusten, var produktionen av saltströmming den dominerande. Denna produktion var en viktig inkomstkälla för Sverige. Var 10:e tunna betalades till staten för arrendet. Saltströmmingen såldes till olika länder i Europa ända ner runt medelhavet.
Gustav Vasa använde dessa inkomster för att finansiera krig och reformer.
Saltbrist 1520 - 1530 Gustav Vasa misskötte sina krediter hos Lübeck-arna som bestraffade Sverige genom att strypa saltleveranserna till Sverige. Saltet blev en bristvara och priset sköt i höjden. Surströmming hade producerats tidigare men nu ökade produktionen av mycket förståeliga skäl.
Saltbrist 1716 till 1720 Sverige hade stor osämja med England vilket resulterade i sanktioner och försvårade leveranser. Detta skapade saltbrist och priserna sköt i höjden. Naturligtvis anpassade sig folket till situationen.
Produktionen av surströmming ökade och saltströmming minskade.
De stora fältslagen. I och med de stora fältslagen under 1600- 1700-talet var situationen förändrad. Synen på syrad föda var förändrad. Att olika produkter gavs lång hållbarhet genom syrning visste man. Innehållet av näringsämnen och dess inverkan på kroppen var en ny insikt. Dels hade skörbjuggen, på de stora segelfartygen, i stort sett försvunnit på grund av surkål och andra syrade produkter. Och dels hade de förödande rysshärjningarna i olika delar av Europa, Ryssland och utefter Svenska norrlandskusten givit en helt nya krigs strategiska kunskaper. Ryssarna var mycket effektiva och till synes outtröttliga!
Kung Karl X Gustav 1654 - 1660 utvecklade krigföring till en konstart. Han inhämtade kunskap genom studier av olika krig och kända härförare.
Mat och vatten var de stora fältslagens största problem. En stor arme kunde vara 10.000 till 40.000 man + tiotusentals hästar. Till detta tillkommer de som alltid följde med och i arméernas släptåg. Som mest kunde det vara 4 personer per soldat. Det var; Hovstaten, officersfamiljer, betjänter, trossen, horor, hantverkare, lycksökare, mm, mm. Plundring var huvudsysslan och det faktum att, en arme ej i ständig rörelse, var i det närmaste dödsdömd gjorde att mat, vatten och hygien var stora problem. Skörbjugg härjade och kunde vända seger till nederlag. Då var det förvånande att vissa arméer kunde strida med oförminskad kraft. Ryssar och östeuropéer var exempel på detta.
Samtidigt vet vi att syrning för bevarande av mat var och är än i dag en högt utvecklad och använd metod i Ryssland och nordvästra Asien. Sannolikt medförde ryska arméer denna föda. Den förstörs ej trots lång förvaring. Näringsämnen, vitaminer finns kvar och man behöver inte laka ur salt med dyrbart vatten.
Surströmming nådde sin storhetstid under 1700-talet på grund av de stora fältslagen och behovet av krigsföda.
EU vill nu förbjuda surströmmingen, den feta fisken innhåller nämnligen miljögiftet Dioxin.
Sverige har f.n. dispens för att sälja surströmming med högre halter av dioxin, än de tillåtna inom EU.
I alla mina berättelser vill jag i all anspråkslöshet ge lite av vad jag vet, läst, upplevt eller fått mig berättat. Jag inbillar mig att både unga och gamla tycker om att veta mer.
I förra veckan kom Ekorren – glädjande nog – åter till oss, det var första gången i år som den uppenbarade sig. Den brukar besöka oss två till tre veckor innan hasselnötterna mognar och kollar då kvaliteten genom att lukta och känna på nötterna om nötviveln har härjat i år.
Troligen har den genast satt igång att käka och samla nötter, då nötterna redan nu är mogna. Under hasseln låg som vanligt tomma nötter, det är ekorrens idoga utsortering av nötvivelangripna nötter som lyckats
Ekorren är egentligen alldeles för välkänd för att presenteras på annat sätt än på bild. Den ekorren som jag skall berätta om är den röda ekorren som Linné kallade Sciurus vulgaris. Det finns tre olika färgtyper på vår vanliga svenska ekorre. Det är den rödsvansade ljusa kallad Tallekorren, den svartsvansade mörka Granekorren och den Brunsvansade ekorren.
Ekorrhanen och honanär lika stora och ser lika dana ut. Kroppsvikten ligger på 200 till 480 gram på utvuxna exemplar. Ekorrenbyter päls två gånger om året på vår och höst. Hårväxten på öronen och svansen byts endast en gång om året. När pälsen byts på våren så fälls håren från huvudet och ned till svansroten, på hösten börjar fällningen vid svansroten och går uppåt. Rätt märkligt !
Ekorrnästet ser ut som en rund boll med ett 5 cm. ingångshål som lätt kan stoppas igen när det blåser eller när ungarna lämnas ensamma. Hanen och honan bygger var för sig sitt bo och där får ingen annan tillträde, mer än när det är tid för parningsakten, då hanen får tillträde till honans bo. Ett tredje reservbo byggs också, dit honan för sina ungar när de hotas.
Ekorrens favoriträtt är grankottar och tallkottar, men den spisar gärna hasselnötter, plommonkärnor och körsbärskärnor. Och tro`t om ni vill Ekorren simmar alldeles ypperligt !
Mården, räven och katten är ekorrens värsta fiender, där mården är den i särklass värsta. En Mård äter i genomsnitt åtta ekorrar i månaden.
På vår tomt har vi en stor Hassel som jag beskar i förrfjor och som i år bär mängder av hasselnötter. Redan i början på augusti kom ekorrarna (2 vuxna och en unge.) och kollade om nötterna var mogna och hade god kvalitet.
Jag märker lätt om kvaliteten är dålig, då marken under hasseln är full med tomma nötter som innehållit nötvivlar. De nötterna har nötviveln utnyttjat som barnkammare. Redan innan nöten hunnit mogna har honan med sitt långa snyte gnagt ett hål i skalet, placerat ett ägg däri och täppt till hålet. Hennes larv lever på kärnan, och när nöten sedan faller till marken, passar larven på att borra sig ut och ner i jorden där den övervintrar. Framåt våren förpuppar den sig och i april-maj nästa år har den blivit en fullbildad skalbagge.
När nötterna är mogna kommer ekorrar, nötkråkor, nötskrikor och andra fåglar för att förse sig med ett rejält vinterförråd. Nötkråkor har vi några stycken av i Kämpinge på hösten.
Nöttagårdar dvs nötgårdar höll man sig tidigt med här i Sverige och Norden. Nöttagårdarna var fredade i de gamla landskapslagarna. Nötterna hade stor betydelse i vår hushållning. Pressning av hasselnötter gav hälften så mycket olja som nötterna vägde. Kakorna som blev kvar efter pressningen torkades och maldes samman med sädesmjöl. Kungsörnen säljer fortfarande ett vetemjöl till bagerierna med hassel- och valnötsmjöl inblandat.
Hasselnötsolja är i likhet med linolja torkande och kan användas till beredning av oljefärger. Långsamt förkolnade hasselnötskal ger ett intensivt svart pulver som används som målarsvärta av konstnärer.
NÄR DAGARNA om hösten blir kortare än nätterna och det kommer längre perioder med låg temperatur, ändras trädens livsfunktioner. Vattentransporten upp till kronorna upphör inte förrän temperaturen kommer under fryspunkten. Men den blir långsam när temperaturen ligger under 4 +grader.
INNAN LÖVTRÄDEN fäller sina blad, förbereder de sig inför nästa år. Alla värdefulla ämnen drar träden in i stammen. Frosten påskyndar bladstärkelsens omvandling till vattenlösligt socker och det förs tillbaka till grenar och stammar och bildar en kraftreserv för vintern. Därför försvinner också den gröna färgen (klorofyllet) från bladen och andra färger slår igenom. Den röda färgen (anthocyan) skapas när stärkelsen förvandlas till socker – snabbare ju snabbare temperaturen faller. Den gula färgen (xantofyll och karotin) finns alltid i bladen, men framträder först då det gröna klorofyllet försvunnit.
NÄR LÖVEN FALLIT bildas i ärret ett tunt korklager, som skyddar mot uttorkning och kyla och trädet börjar andas genom stammens korkporer. Bladknopparna är redan fullt utvecklade och färdiga att börja spira till våren. De är omgivna av skyddande tjocka knoppfjäll. En del har dessutom ett lager av harts eller behåring. Titta gärna på bladknopparna, det är värt besväret.
DE MILJONER organismer som lever på marken blir verksamma nu när löven fallit och ljuset lättare når ner till skogsmyllan. Ljus är ett livsvillkor för markens levande varelser. I det fuktiga lövlagret arbetar mikroorganismer och växter och det blir livlig omsättning i jorden, så länge temperaturen håller sig över fryspunkten.
EN DEL DAGGMASKAR lägger ägg i november. De är tvåkönade men möts och parar sig, några arter nere i jorden, andra på marken.
Maskens maggördel avsöndrar ett slem i samband med parningen. De befruktade äggen lägges under en gulaktig ”manschett”, som daggmasken därefter kryper ur, så att manschetten slår ihop och bildar ett ägghölje. De flesta daggmaskar tillbringar sedan vintern i dvala på frostfritt djup.
TIDLÖSA kallas också nakna jungfrun. Som ljusvioletta bladlösa krokusar sticker dessa blommor upp ur mullen på senhösten. De blommar endast några dagar för att sedan vissna lägga sig ner mot jorden.
Till våren kommer de långa lansettlika bladen och frökapslarna, som innehåller det dödliga giftet colchinin. Växtförädlare har dock stor nytta av detta genom att det åstadkommer kromosomfördubbling.
VINBERGSSNÄCKAN som jag hade med mig från Bjärred – en kvarleva från den ”snigelfarm” som under slutet på 1800-talet fanns på Löddesnäs Gård – är vår största skalbärande trädgårdssnäcka. Den söker på hösten upp skyddade platser – i häckar, buskar, under trädstammar – där de gräver ner sig för att gå i vinterdvala. Snäckorna tillbringar vintern upp och ner och täcker för skalöppningen med ett kalklock som de åstadkommer genom att blanda slem och kalkkorn. Eftersom blandningen är flytande innan den stelnar bildas ett luftrum mellan locket och snigeln. Kalklocket skyddar mot kylan, men i första hand mot vattenförlust.
STENSÖTANS JORDSTAM har en söt lakritsartad smak. Jordstamen lagrar socker i stora mängder, därför klarar stensötan låga temperaturer. Stensötan är en utpräglad skuggväxt som passar under en hassel. Många av oss har säkert som barn tuggat på jordstammen och funnit den ganska smaklig. I Bjärred kallade vi den ”Mullegodis”. Stensötan har sen urminnes tider använts som läkemedel, som slemlösande medel, men också mot inälvsmask och menstruationssmärtor.
TUSSILAGOBLAD. De stora mörkgröna bladen, som är så vanliga vid dikesrenar och vägkanter, som man ser nu på hösten, markerar var det i vår skall komma tussilagoblommor eller som vi kallar dem hästhovar.
Vik försiktigt undan de stora bladen, så ser Du små bruna knoppar nere vid bladskaften. Delar man på en knopp lyser den gul inuti. Vinterkölden fryser sönder de stora bladen så de vissnar och är borta när de gula blommornas tid kommer.
Tussilago är det latinska namnet på blomman och kommer av tussis, som betyder hosta och agere som betyder fördriva. Det svenska namnet blev hosthäva, men bladens hästhovsliknande form gjorde att folk vände om namnet till Hästhova. Blad av denna ört hör till våra allra äldsta medicinaldroger och användes som upphostningsfrämjande medel. Det vanligaste sättet var att röka tussilagobladen, vilket var särskilt bra för torrhosta och astma. Krossade blad lade man på svårläkta sår. Ibland använda man bladen som råttgift (några av våra äldsta lantbrukare gjorde detta). Man satte eld på dem alldeles intill bona.
I många år har jag vandrat i Långstorpskogarna, med Sjöhuset som bas. Sjöhuset är Friluftfrämjandets lägergård som ligger några km nordväst om Höör. Sjöhuset har varit Cilla Ingvars sommargård. Ett gammalt skogstorp med fem hektar mark – ängsmark, barrskog och lövskog – som är utomordentligt lämpligt för friluftsliv i alla former och för alla åldrar. Vandring är en verkligt fin och skön form av motion. Vi använder ju större delen av kroppen när vi går. Bland annat får vi en lagom träning av hjärtat. Det är också en motion som passar alla, barn och vuxna, gamla och vardags lediga, då vi kan anpassa tempot till deltagarnas kondition. Kombinerar vi detta med lite enkla naturstudier, så får hjärnan också sin del av motion och näring.
I granskogen finns det otroliga mängder av spindlar som skall räcka till såväl svartmesar som tofsmesar, talltitor och blåmesar, kungsfåglar och andra fåglar. Det värsta är att spindeltillgången blir mindre och mindre ju längre det lider på vintern och ju kallare det blir. Dödligheten hos t.ex. kungsfåglarna är också stor, upp till 80 % av kungsfåglarna dör under sträng vinter. Mesarna klarar sig i regel bättre.
Kungsfågeln är landets allra minsta fågel, den väger c:a 5 gram och måste för att hålla värmen en höst och vinterdag äta 2-3 gram fett per dygn, alltså halva kroppsvikten per dag. Maten är till största delen spindlar som ligger i dvala under vintern vid fästena på granbarren. En sådan spindel väger ungefär 2 milligram och är 3 millimeter lång. För att få i sig all den energi som erfordras måste kungsfågeln äta omkring 2000 spindlar per dygn. Det är nästan otroligt och för att klara av detta under dygnets ljusa tid, måste fågeln hitta fyra spindlar i minuten.
En del av mesarna har löst konkurrenssituationen om mat på ett alldeles speciellt sätt. Vi har sju mesarter i landet. Fem av dem hamstrar föda för vintern: entita, talltita, tofsmes, svartmes och lappmes.
Ni har säkert någon gång när ni varit ute, plötsligt märkt att höstskogen fått liv och det tisslar och tasslar i träd och buskar. det knäpper i grenar och sissar och visslar.
Meståget drar förbi. Det hela verkar som en glad samling på utflykt, men det är mycket större allvar bakom detta än man tror.
Jag mötte ett sådant meståg i Långstorp. Där meståget drar fram i skogen – det är barrskog det handlar om – plockar de hamstrande fåglarna till sig både insekter och frön som de sedan gömmer i barken och i kvistarnas barr. De kommer troligen inte själva att hitta den mat de gömmer men deras släktingar kommer troligen att göra det. Mesarna hamstrar nämligen kollektivt för hela släktet.
Det var en norsk ornitolog Svein Haftorn som kom mesarnas hemlighet på spåren, hur de kunde hålla ordning på sitt kollektiva förråd. Han fann att talltitan gömmer sina insekter och frön invid stammen på den innersta delen av grenarna. Ute på mitten av grenarna stoppar tofsmesen undan sin mat och längst ut på grenspetsarna gömmer svartmesen sina insekter och frön.
När talltitor, tofsmesar och svartmesar drar på näringssök håller de sig också nu till de områden som deras artfränder använt och snyltar inte på mat som en annan mes gömt undan. Ett favoritställe för svartmesen t.ex. är de tomma knoppfjällen där de kilar in insekter, bladlöss och granfrön.
Tofsmesen är speciellt skicklig att klistra fast sin föda vid grenar med hjälp av sin saliv, eller så halshugger den en insekt och klistrar fast den med kroppsvätskan. Utan alla dessa gemensamma matförråd skulle mesarna aldrig klara den långa och kalla vintern.
När fjärilarna kommer till våra ”Fjärilsbuskar” Buddleior är det ett av naturens små ”under” som man ibland får förmånen att uppleva.
Det är Amiralfjärilen, Nässelfjärilen, Påfågelsögat, Citronfjärilen Blåvingefjärilen, Kålfjärilen och Rapsfjärilen som årligen återkommer, samt ibland några tillfälliga gäster.
Det är en fantastisk upplevelse må Ni tro. Plötsligt är alla tre fjärilsbuskarna fulla av 100-tals fjärilar. Buddleians blommor är nämnligen konstruerade så att endast fjärilar kan befrukta dem och suga nektar från dem med sin långa sugsnabel. Inte någon av dessa arter som kommer till våra fjärilsbuskar lägger sina ägg på Buddleian. Jag vet egentligen inte om det är någon fjärilsart som lever på Buddleian.
Blåvingefjärilen lägger sina ägg i en myrstack. Blåvingelarven avger en söt vätska som myrorna tycker väldigt mycket om. Larven blir därför omskött och matad med myrornas ägg. Ett fint samarbete mellan myror och fjärilar, sådant som vi har många liknande varianter av i naturen.
Påfågelsögat och Nässelfjärilen lägger sina ägg på bladen av nässelplantor. Nässelfjärilen är så akrobatisk att den flyger över nässlorna och släpper ner äggen på bladen.
Citronfjärilen lägger sina ägg på Brakvedens blad. Citronfjärilen -- en liten gul trevlig krabat -- är vår allra tidigaste fjäril som visar sig på våren. Den parar sig i slutet på juli och i början på augusti.
Apollofjärilens puppa ligger på marken. Den är brunaktig och liknar mycket skogsfåglars spillning. Den ser dessutom lite möglig ut, så att insektsätande fåglar blir lurade och inte lockas att ätta upp den.
Kålfjärilslarven och Rapsfjärilslarven var de fjärilslarver som vi nödgades bekämpa allra flitigast i slutet på 40-talet. Hör och häpna vi bekämpade dem med arsenik som applicerades på vitkåls och rapsbladen med handdrivna Gensesprutor – förfärligt – men kunskaperna var inte så stora.
Amiralfjärilen lägger också sina ägg på nässlor, dessa ser vi ofta i trädgården under juli - augusti månad, då parningen äger rum. Flygande i par och fladdrande med sina bruna vingar -- med starkt framträdande röda band och två glittrande vita fläckar i framkanten på vingarna. De går helt upp i uppvaktningsceremonin. vilken måste följas steg för steg om deras parning skall lyckas.
Ceremonin inleds med att honan och hannen finner varandra genom doft och syn. Honan avger ett kemiskt ämne, kallat feromon som hannen uppfattar med sina jättekänsliga antenner. Honan känner också igen hannen till utseendet. Men samtidigt som hon ser samma färger som vi gör med våra ögon, ser hon också ultravioletta strålar som är osynliga för oss människor. Det är nämnligen så att vingarna på hannarna skiljer sig lite från vingarna på honorna. Några av de små överlappande vingfjällen har upphöjda -- nästan osynliga -- ränder som återger ultraviolett ljus, och de antas hjälpa honorna att känna igen sina hannar. Med en kamera som uppfattar UV-ljus ser man en hanne så som honan gör.
När de väl funnit varandra, svävar hannen omkring över honan och framför henne, medan han skjuter ut borstliknande tofsar som kallas hårpenslar. I slutet på var och en av dem finns ungefär 400 fina hår täckta med ett klibbigt, doftande feromontäckt puder.
När hannen flyger nära honan, dyker han regelbundet ner för att röra vid henne och pudra hennes huvud, och särskilt antennen, med det sexuellt upphetsande dammet.
Bara om hon blivit frikostigt ingniden med detta kärlekspuder kan hannen närma sig henne för parning. Ändå kan det ta flera timmar innan hon är lugn nog att slå sig ner på en blomma eller på marken.
Han landar mellan hennes vingar och de parar sig med spetsarna mot varandra, medan honans vingar vaggas mot hannens och han smeker henne oavbrutet. Efteråt, fortfarande fastlåst vid honan, lyfter hannen henne och för henne till en undangömd plats där de stannar i flera timmar.
I år har vi nästan varit utan fjärilar ?
Aldrig tidigare har jag sett så många vadarefåglar som flyttat söderut, så sent på året, i juli/augusti började flyttningen. Då vaknade också min skrivkunnighet upp en aning., men det går sakta, sakta att få en del ord ur huvudet.
Tiden går och snart har vi avverkat sommaren och höst- sommaren. I Kämpinge – och förmodligen i hela landet – är allting tidigare än vanligt. Sensommarväxterna på strandängarna står i full blom, fåglar och övriga djur har ungar som är flyg- och springfärdiga. Det känns nästan som sommaren lider mot sitt slut, men jag hoppas att jag har fel.
Snäppor – har för det mesta lättjefulla mödrar.
Nere på stranden i Kämpingebukten har de Sibiriska snäpporna anlänt, tillsammans med våra snäppor som kommer från Norrland. Starungarna uppträder i stora flockar som nu tränar inför flyttningen. Hos stararna är det -- egendomligt nog -- ungarna som flyttar först av familjen.
Storspovstrecken drog i lördags i fina formationer över Kämpingebukten och Falsterbonäset. Det var en jämn ström av flyttande fåglar. Även i söndags kom det eftertrupper. Ljuden däruppe – klara flöjttoner – avslöjade fåglarnas identitet. Det är storspovshonerna som flyttar vid denna tid på sommaren – Loit-loit lät det.
Det låter kanske märkligt att storspovshonerna börjar flytta söder ut redan så här tidigt på sommaren, då solen visserligen har vänt, men naturen står i sin allra finaste fägring. Det är honorna som ger sig iväg först av föräldrarna och låter gubben ta hand om barnen. Storspovens sträck går västerut över Nordsjön till England och framför allt till Irlands kuster och ebbstränderna där.
Mer egendomligt är, att det finns andra vadarfåglar, som har ännu större brådska att komma från häckplatserna, än storspoven har.
Skogssnäppan till exempel. Hon sticker iväg redan i början på juni. Och så finns det andra som ger sig av i mitten på juni månad. Redan de första juniveckorna kan man nattetid höra skogssnäppans flyttningsläte, en vacker tretonig vissling – plyit vitt-vitt – när hon drar söderut mot England eller länderna kring Medelhavet. Även här är det, liksom hos storspovarna, honan som flyttar första omgången.
Efter vårt sätt att se är hon liksom storspovshonan ingen föredömlig mor. Hon lämnar make och nykläckta ungar och ger sig iväg mot västra kontinenten som om hon hade eld i stjärten. När ungarna börjar klara sig på egen hand så sticker också hanen iväg. Sist kommer ungfåglarna. De liksom andra flyttfåglar i samma situation hittar vägen utan vägvisare. Skogssnäppan såg jag för första gången 1959 i Skogarna utanför Hörnefors.
Viporna - de äldre fåglarna - har redan flyttat. Här sker det en avflyttning undan för undan. Ungviporna blir kvar till långt in i oktober. Då är alla de äldre fåglarna helt försvunna. När de börjar sträcka bort sker det omärkligt och man uppfattar nästan inte flyttningen.
Brushanarna går för närvarande nere vid Verkeåns mynning. De är hannar allesammans och ett tjugotal sågs i veckan. De har varit uppe i Lappland samtliga och spelat, dansat, lekt och parat sig. Vi mötte dem alltid i mitten på juni i Marsivagge invid Ammarnäs. Nu är de här nere i sydöstra Skåne igen.
Honorna stannar kvar uppe i Lappland med sina ungar. Men när de är färdiga så stickor mammorna också iväg söderut. Papporna är inte där mer än tio-tolv dagar. De stannar inte längre än det är nödvändigt för parningsdetaljerna.
Svartsnäpporna – som tillbringar sin mesta tid vid medelhavskusterna – reser till nordligaste Lappland och ishavstundrorna för att häcka. Hos dem är det honorna som stannar kvar kortast tänkbara tid, endast under själva äggläggningen. Hanarna får sköta ruvning, ungar och flyttningsträning.
Smalnäbbad Simsnäppan beter sig också likadant. Där är det också honan som lämnar gubben och de oruvade äggen.
Drillsnäppan såg jag vid Falsterbokanalens mynning, med den ligger det lite annorlunda till. Där stannar båda fåglarna häckningstiden ut. Drillsnäpporna lever i en miljö som de ständigt uppehåller sig i – även vintertid i medelhavsländerna – vid steniga, stränder, sjöar och åmynningar. Eftersom fåglarna trivs i den miljön, så har de ingen anledning att göra sig någon särskild brådska.
Jag hade planerat för att åka till Kvikkjokk, men hälsan tillåter tyvärr ej sådana strapatser. Nu lever jag på hoppet om bättring och på gamla fina minnen från mina tidigare fjällvandringar.
Sensommarhälsningar från Bengt i Kämpinge.
I alla mina berättelser vill jag i all anspråkslöshet ge lite av vad jag vet, läst, upplevt eller fått mig berättat. Jag inbillar mig att både unga och gamla tycker om att veta mer.
