Totalt 11 personer deltog när Friluftsfrämjandet i Arboga anordnade en utflykt till Skärmarbodabergen utanför Örebro den 12 september 2009.

Carl Anders Lindstén, som kartlagt de flesta grottorna, guidade gruppen och berättade hur de märkiga klippblocksformationerna från istiden skapats och de grottor som finns bildats genom årmiljoner då Mellansverige var innanhav. Den västra kusten fanns vid Skärmarbodabergen - Kilsbergen och den östra kusten långt bort i nuvarande Ryssland. Vågorna hämtade kraft långt bort i öster när det stormade och grävde ut allt löst material runt stenblocken så att grottorna bildades.

Några stora block finns också ute på slättlandskapet öster och sydöst om Skärmarbodabergen. De har dock inte släppts från inlandsisen utan kastats dit av stora jättar som försökte tysta de störande kyrkklockorna i samhällena som fanns runtomkring. Som tur var nådde jättarna inte fram till kyrkorna med sina kast.

Det finns fyra områden med uppmärkta stignät. Den här turen gick i Lilla Mons stignät med start vid Sandbacken och ett urval av de intressantaste grottorna. Urvalet av grottorna begränsades också av tiden som skulle vara ca tre timmar. Att besöka alla grottorna, bara i det aktuella stignätet, skulle ta hela dagen. Först passerades Källgrottan och alla blev imponerade. Även om imponatorfaktorn var hög här blev alla ännu mer imponerade och förundrade av de grottor som kom senare. Vi passerade Trappstegsgrottorna, Suggan, Lockstenen och Källartjuvens grotta som fått sitt namn efter en person som bodde där och försörjde sig genom att stjäla från kringliggande byars källare. Den otillgängliga naturen med alla klippblock gjorde att ingen hittade i området och han kunde hålla sig undan i åratal.

Vi passerade en höjdpunkt där man såg hur långt österut som helst. Begränsningen var bara vilken kikare man hade och diskussioner var livliga om vilka byggnader och byar man såg.

 

Klättring över hällar och branta stigningar där det fanns rep till hjälp och vandring över myrpartier avlöste varandra liksom halvt om halvt grottkrypning.

Vid ett tillfälle gick stigen under ett stort block som hängde ut metervis, där Carl försäkrade att det inte fanns någon rasrisk eftersom han stöttat stenen med en pinne.

Kommande grottor var Solitären, Lilla Stenkälla och till sist Carlannersgrottorna. Sista grottans namn kom sig av att Carl Anders hittat grottan men den som bodde i sitt hus nedanför kunde svära på att det inte fanns någon grotta där. Han hade bott där i åratal så nog visste han.

Alla åkte hem med en känsla av att ha varit med om något unikt och det mesta snacket gick om hur nästa tur skulle läggas upp.